När utmattningen fångar dig
Vet du vad du beskriver för mig, frågade psykologen. Innerst inne visste jag vad hon skulle säga, ändå svarade jag nej. En utmattningsdepression, säger hon utan minsta tvekan i rösten. Jag ryggar till, fortsätter att streta emot. Nej, nej, jag har känt så här länge. Den enda skillnaden nu är att jag inte kan sluta gråta, säger jag samtidigt som jag hör hur dumt det låter. Det gör dig väl inte mindre utmattad för att du burit på det länge, säger hon utan att släppa min blick.
Jag visste att det hon sa var sant. Ändå ville jag inte hålla med. Jag tänkte att jag ändå skulle orka, lite till, lite till…
Men helt plötsligt pös det ut, utan att jag kunde stoppa det. Jag grät och grät, helt utan anledning. Jag kände mig trött, så trött. Det var som att jag i samma andetag tappade all last jag burit på, att kroppen vägrade att bära det en enda centimeter till trots att jag sa till den att fortsätta. Nu valde kroppen att inte lyssna.
Jag har piskat den hårdare och hårdare, den började att krångla…för att tillslut dö helt.
Motorn går inte igång, fast att du tankar fullt, batteriet är tomt fast att du satt det på laddning. Ingenting du vanligtvis gör funkar längre. Du tror önskar att den ska gå att reparera, du försöker på alla möjliga sätt utan att få minsta gehör.
Du såg det komma, men valde att blunda. Nu har du öppnat dina ögon, men väljer ändå att inte lyssna. Du kanske varit både döv och blind, men när utmattningen fångar dig är du förlamad. Kroppen tar inte längre emot dina ursäkter, bryr sig inte om ett förlåt. Den ignorerar dig på samma sätt som du ignorerat den. Tar ut sin hämnd.
Du kan inget annat än att ta straffet. För sent inser jag att det värsta inte är att bli fängslad, utan mer att inte veta hur lång vistelsen blir.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Oj, vad jag känner igen mig i det här! Du sätter ord på det på pricken. Jag kraschade ihop i december och även om jag kan börja ana slutet så är det långt bort och väldigt suddigt. Beroende av omständigheter och fortfarande så oklart. Det tär trots att det knappt finns något att tära på.
Tråkigt att höra men jag vet att det är många som känner igen sig, därför är det viktigt att prata om. Vi behöver flå slut på skiten nu. Massa kramar till dig!