Idag vaknade jag innan resten av världen. Jag gick ut i trädgården och fick se den vakna till liv. Den hade liksom jag en trött hinna över sig men jag kunde nästan se hur den försvann undan i solens strålar. Det är något speciellt med morgonen. Luften, tystnaden. Jag skulle liksom vilja stanna kvar i den där lilla stunden för alltid.
Jag tog ett varv i trädgården för att se knopparna brista, lyssna på fågelsång och andas in den fuktiga morgonluften.
Jag blev kvar en stund vid Häggen, älskade Hägg! Den bästa tiden på året är när Häggen står i blom, och snart, riktigt snart är vi där. Men det är med blandade känslor för efteråt saknar jag dess skönhet, den blir återigen bara ett vanligt träd som jag aldrig skulle ha lagt märke till, och tiden där efter går allt för fort.
Jag tog med mig en bit av våren in, men bestämde mig sedan för att inta frukosten ute. Så på daggblöta trädgårdsmöbler satte jag mig med en rykande kopp te, lyssnade på fåglarnas sång och såg resten av världen sakta vakna.
