På en promenad förbi skolgården står fyra av dotterns vänner och vinkar och ropar hej. Vill du gå dit, frågar jag. Hon nickar, klättrar över staketet och går in på skolgården. Men istället för att gå till klungan med kompisar går hon till en annan plats och sätter sig. Ensam. Både jag och hennes vänner tittat förvånat på henne. Vad gör du? Gå dit, ropar jag. Hon ruskar på huvudet. Medens får jag en obehaglig känsla i magen, jag blir ledsen, arg och vill bara gå fram och ruska om henne. Sätt dig för fan inte utanför, ta din plats. Sluta vara så jävla försiktig! Men i samma sekund ser jag mig själv, som barn. Det är jag, det är mitt egna beteende som spelar upp sig framför mina ögon. Att känna sig obekväm, inte passa in och istället gå undan.
Du vet inte hur du ska bete dig, vad som förväntas av dig eller vad dom vill att du ska göra. Du är rädd för vad dom ska tänka, vad dom ska säga, så du väljer att inte vara med. Insikten kom som en smäll i magen. Det är ett beteende jag har kvar än idag! Även om jag vill vara med, vill prata, vill säga hej så drar jag mig undan för jag vet inte hur, hur man faktiskt gör. Jag är liksom du rädd att det blir fel.
Jag ser nu att det blir fel ändå, att du uppfattas än konstigare när dom bjuder in och du drar dig undan. Jag ser nu att det är ett beteende som inte leder till något annat än ensamhet och utanförskap. Men jag är på din sida. På den sidan där man osäkert och avvaktande tittar på. Den sidan där man bygger upp murar som man väntar på att någon ska riva ner, på den sidan där ensamheten är som störst.