För att beskriva det så enkelt som möjligt, det finns bra dagar och det finns dåliga dagar, men det finns inga dagar utan ångest. Jag har STÄNDIGT en molande oro inom mig, enda skillnaden är att den kan vara större eller mindre och ibland orsaka kraftig ångest. Anledningen till oron kan variera, ibland vet jag inte ens varför, känslan sitter liksom fast i kroppen ändå.
Innan jag fick barn handlade oron mest om ekonomi, jobb, familj, och om huset eller bilen skulle gå sönder. Oftast fanns det ingen anledning till oro. Jag minns tex att jag kunde ligga vaken på kvällarna när jag nyss köpt hus för att jag var så rädd att vattenrören skulle gå sönder, det fanns inga tecken på det men det spelade ingen roll, allt som gick att oroa sig för åkte in i mina tankar och jag kunde inte få bort dem med egen kraft.
Efter att jag fått barn blev oron otroligt mycket starkare, och från och med dagen då min dotter föddes så har hon varit ett ständigt orosmoment. Jag är orolig för hennes hälsa, och vad som kommer att hända henne framöver i livet. Jag är också orolig över min egen hälsa och är rädd för att inte få vara med i mina barns liv. Jag har inte slutat att oroa mig för alla andra små saker. Nej, utan den här lite starkare oron har bara lagt sig som ett täcke över den mindre oron.
Jag har ständiga katastroftankar, och kämpar dagligen med att gå emot mina rädslor och min ångest. Hade jag låtit min oro styra mig hade jag inte gått utanför dörren, för där kan allt hända. Jag kan bli påkörd av en bil, misshandlad, rånad, bli träffad av blixten eller få ett flygplan i huvudet. Det spelar ingen roll om risken är minimal, i mitt huvud finns den där. Jag skulle inte våga åka hiss, simma eller gå ned för trappor. Jag kan inte gå över en bro, möta andra människor eller överhuvudtaget testa något nytt. Jag och min familj omkommer dagligen om och om igen i mitt huvud, på hundra olika sätt.
Jag kan inte ens tänka på allt min hjärna varnar mig för, för då skulle jag inte längre våga leva.