Jag har vänt ut och in på mig själv, på orden, som egentligen inte betyder någonting. Jag har blottat mig, använt blinkande neonskyltar, strålkastare och vägskyltar. Ändå kan du inte se, vill inte se.
Jag är så jävla trött på att hela tiden få förklara mig. Jag vill inte en enda dag till gå över mina egna gränser, följa dig när det jag behöver är att lyssna på mig själv.
När jag säger att jag är trött så menar jag att jag verkligen är trött, uttömd, dränerad. Min kropp behöver påfyllning för att orka ta ett enda steg till.
När jag säger orolig så menar jag verkligen orolig. När känslan i magen strålar ut i hela kroppen och förlamar hela mig.
När jag säger att jag behöver lugn och ro, så menar jag verkligen lugn och ro. Tystnad, stillhet. När mitt inre är kaos behöver jag lugnet utanför, men jag finner det ingenstans. Du säger att det finns, men du visar det aldrig för mig.
Jag vet att du inte kan förstå, det kan jag aldrig begära. Men jag vill att du accepterar när jag säger nej, när jag säger stopp. Jag vill att du tror på mig när jag för en gångs skull stannar, att det inte är för att jag vill utan för att jag måste. Men du nickar bara medlidande, lägger huvudet på snèd och puttar mig ändå fram mot kanten.
Det är som att du ständigt finns där och lockar mig med lugnet samtidigt som du håller det inom räckhåll. Det känns som att Jag jagar något, som egentligen inte finns….och att du innerst inne inte vill att jag ska sluta springa.
När jag väl lärt mig att stanna upp och lyssna på mig själv så är det du som inte vill höra. Du har blivit både blind och döv. Du säger ingenting men jag vet att du uppskattar min energi, mer än mitt lugn. Du får kraft av min fart, du rider med på vågen. Men när min låga avtar, slocknar också din. Då du lever av min glöd.