Psykisk ohälsa

Jag började jobba för den myndighet som jag är idag innan jag påbörjat min utredning för ADHD. Jag var osäker på om jag hade diagnosen, hade kvar min skeva felaktiga bild som jag inte ville kasta bort. Men där och då förändrades allt.

Jag träffade personer som beskrev mitt liv. Mina känslor, mina tankar, som jag alltid varit ensam om att bära. De beskrev liv där lagom inte fanns, där beslut inte var genomtänkta och där man gick vilse inom sig själv. Det var som att mina tankar bodde i någon annans kropp.

Vi fick direkt ett osynligt band emellan oss som jag saknar i kontakten med familj och vänner. Ett band som innebär att den här personen per automatik förstår, den vet, den känner….samma som jag.

Känslan av att vara jagad, vilja fly, ångesten, kreativiteten, fokusen, topparna, dalarna. Personen bredvid mig behöver inte fråga varför, för den vet svaret. Vi märker det direkt, när någon lik en själv kommer nära. Personen behöver inte förklaringar, frågar inte varför eller ifrågasätter… Den bara vet…hur det känns.

En person med ADHD rycker på axlarna. För den vet att jag kan inte förklara hur jag tänkte, varför jag följde en impuls eller vart den kom i från. JAG KAN INTE FÖRKLARA DET! Jag kan inte alltid styra över min mun eller mina ord. Saker flyger ur mig även om jag försöker att hålla dem inne. Mina känslor är som skenande hästar eller som en sovande björn. Jag vet inte. Jag vet aldrig vad jag kommer att svara, hur jag kommer att reagera eller vad min nästa handling är. Jag kan säga att jag ska till höger men springa till vänster. Det finns en bångstyrighet jag inte kan tämja, en vilde jag inte kan bekämpa, och en hunger jag inte kan mätta.

Lika barn kanske inte leker bäst, men jag skulle säga att de förstår varandra mest.

• alla har ångest- (ja, men inte dagligen)
• det är bara att bita ihop- (det är det jag gör, varje dag)
• ångest är ett normaltillstånd, en del av livet- (vilket jag är fullt medveten om)
• jag vet hur det känns- (du vet förmodligen hur ångest känns, men jag tror inte att det vet hur det är att vara en slav under den)
• sluta oroa dig- (ångesten är inget jag själv kan styra över, hade jag kunnat det hade jag slutat för läääänge sedan)
• du överdriver- (det är jag oftast medveten om, men det minskar inte min känsla)
• ta det lugnt- (hade jag kunnat det, hade jag gjort det)
• ta några öl innan så blir det bättre- (om jag skulle använda alkoholen som medicin skulle jag behöva dricka dagligen)
• det vet ju att det inte är sant -(ja men det hjälper inte, ångesten finns där ändå)

Härligt med sommar och semester, eller tycker du som många andra att semester tiden skapar mer ångest? Ibland kan man själv ha svårt för att förstå varför man mår dåligt när man skall må som bäst, men det kan finnas flera olika orsaker. Om du hittar din anledning till att ångestnivån stiger kanske du lättare kan få ditt liv i balans igen. Vanliga orsaker kan tex vara:

• att du känner dig ostimulerad, (saknar arbetets stimulans).
• att du gått i från dina rutiner, (sov, mat eller träningsvanor).
• dricker för mycket alkohol, (alkohol kan vara upphov till ångest).
• jämför dig med andra, (du kanske kollar på andras kroppar, solbrännor eller semesterliv).
• saknar den sociala samvaron du har på jobbet, (du träffar arbetskamrater varje dag och kanske känner dig mer ensam).
• för höga krav, (trädgård som ska skötas, hus som ska målas och barn som ska aktiveras).
• vill ha en ”perfekt” semester, (solen visar sig inte, barnen bråkar och du får inte den sovmorgon som du önskar).
• krav på att vara social, (semestra med andra, äta ute, tillbringa tiden utan för ditt hem).

Även om du vet vart problemet ligger kan det fortfarande vara svårt för dig att hitta den där balansen då ditt liv ofta också styrs av andra, så som tex barn, sambo och vänner. Det finns krav på saker du ska göra, orka och vara med på. Men försök att förklara för din omgivning hur du mår, och få till stunder där du bara kan vara för dig själv.

Jag vill också att du lär dig (och din omgivning) att det är skillnad på vad du vill- och på vad du behöver. För dina barns skull så kanske du ”vill” åka till Liseberg, men det kanske inte är vad din kropp/psyke behöver. Den kanske hellre skulle vila. Det du tänker att du vill, kanske inte alltid är dina tankar, utan din familjs.

Vill du med på utflykten, till stranden, på festen? Lyssna på din kropp och på vad den säger till dig, istället för rösten som ropar högst.

Jag kan se det i dina ögon, rädslan. Jag vet inte om du är rädd för mig eller dig själv. Du behandlar mig som om jag vore av porslin, tilltalar mig med en sammetslen röst. Som om du vore rädd för att jag skulle gå sönder, spricka när som helst. Ibland undviker du min blick, vågar liksom inte titta mig för djupt in i ögonen, som om du vore rädd för vad du skulle kunna hitta.

Du vet det inte, men egentligen är det tvärtom. Jag är inte ömtålig, för jag har en hud av pansarstål. Jag tål mer smällar än de flesta eftersom jag ständigt bär upp ett försvar. I mina ögon finns inga hemligheter. Men kanske är det inte mina ögon du är rädd för, utan för vad jag skulle kunna hitta i dina? Jag kan lukta mig till din rädsla och ser din svajande blick. Din tystnad är ett bevis för din okunskap.

Du går som katten kring het gröt med ett ständigt vakande öga, som att du  är beredd på att jag ska falla ihop, bryta samman. Du tror att jag är skör, kanske för att jag gör dig det? Sanningen är att det inte finns en tyngd jag inte kan bära, inga bekymmer jag inte klarar av. Jag sitter lugnt kvar här och väntar, medan du smyger utanför.

Jag känner av dina frågor, fast att du inte ställt dem.

Hur många gånger har vi inte hört det? Att våra tankar påverkar oss, ”tänk positivt så blir det bättre”, ”ändra din inställning och du ändrar din väg” osv. Och jag håller med, visst är det så att du mår bra av att sluta älta och försöka att se saker från den positiva sidan, Men när du lider av olika psykiska åkommor så kan det vara omöjligt. Det är inte så lätt som att bara ändra sina tankar och så är du botad från depression. Nej, hade man kunnat ta sig ur sin negativa tankespiral så hade man gjort det, för länge sedan.

Jag tror jag läst hundratals artiklar men samma innehåll. Som säger till mig att det är jag själv som avgör, att det är jag som påverkar och bestämmer, att det är JAG som styr min hjärna. Varje gång blir jag lika förbannad! Ja men visst är det så, det är mina tankar, min hjärna. Men om det nu går att tänka sig ”frisk”, hade inte alla gjort det?

Man säger att människan av genetiska skäl i regel har lättare till fler pessimistiska tankar än optimistiska, detta tror man beror på att vi från början levde i mer farofyllda miljöer. När vi känner fara skickar kroppen ut adrenalin och cortisol, när vi känner tillfredsställelse oxytocin. Men med ett positivt tänkande skall du kunna minska adrenalin och cortisol utsöndringen och således känna mer glädje.

Jag menar inte att grejen i sig i fel, jag menar att det låter lättare än vad det är. Inte i en enda artikel har jag läst att du kanske skulle kunna behöva hjälp av en terapeut för att kunna klara av det här vilken jag tror är fallet för många människor. Jag kan inte ändra mina tankar över en natt hur mycket jag än vill det. Man behöver hjälp, stöd och påminnelser.

Samtidigt tycker jag att hela grejen är att lägga ännu mer skuld på den som mår dåligt. Jaha, det är mitt eget fel, jag behöver bara tänka lite annorlunda för att bli frisk, jag har försökt och ändå inte lyckats.

Jag vill bränna varje jävla skitartikel om positivt tänkande! Vi människor är olika, vissa har stora trauman bakom sig, försummelse, övergrepp och en rad psykiska åkommor. Vissa har svårare att tänka positivt än andra! Att säga att alla ska tänka positivt för att lösa sina problem är att lägga skulden på människan och ta bort ansvaret från samhället. Jag är 100% säker på att ingen väljer att leva med ångest, depression eller missbruk. Utan att det snarare är ett resultat av hjälpen man aldrig fick.

Du kanske lätt kan märka av när andra personer runt dig är stressade, men upptäcker du när den finns i dig själv? För egen del är det väldigt sällan min stress syns utanpå, därför kan jag inte räkna med att få avlastning eller att någon ska fråga hur jag mår. Min stress bor helt och hållet på insidan och därför är det därför viktigt att jag upptäcker den och tar ett eget ansvar för att den ska minska.

Jag har några återkommande tecken där min kropp uppmärksammar mig på att det är fel. Ofta vet jag inte varför, jag känner mig liksom inte stressad i huvudet utan måste fundera ett tag innan jag hittar vart skon klämmer.

Mitt första tecken är ihopspända käkar, kan vara både natt och dagtid. Jag biter ofta också sönder insidan av kinderna. Ett annat tecken är spänningshuvudvärk. För mig är det inte som en vanlig huvudvärk utan det är som att sätta en tung, kall hjälm av bly på mitt huvud. Det stramar och isar längst skalpen. Ibland känns det även som att någon satt ett spännband runt huvudet och dragit åt. I ett senare skedde blir jag också lättirriterad och har lätt till gråt.

För mig är alltid ihopspända käkar ett tecken på att jag måste bromsa, tänka mig för. Lyssnar jag inte vet jag att trycket över bröstet kommer, sedan svårigheten att andas. Ibland kommer de till och med i omvänd ordning.

Vad har du för symtom och varningssignaler, vet du det? Några tecken kan vara:

• Du är trött på morgonen, även när du sovit länge och ostört flera nätter i rad
• Du har svårt att somna på kvällen och kanske vaknar tidigt på morgonen utan att kunna somna om
• Du har svårt att koppla av och varva ner
• Du känner dig likgiltig för vad som händer omkring dig, nedstämd och orolig
• Du har svårare att koncentrera dig
• Du får dåligt minne,
• Du känner av ångest
• Du har lätt att fastna i negativa tankar
• Du blir lätt irriterad och otålig över småsaker
• Du får ont i magen, spänningshuvudvärk eller hjärtklappning
• Du känner dig stel, spänd och får ont i kroppen
• Du känner dig uppgiven och trött, och undviker därför sociala kontakter
• Du har tappat lusten för sex
• Du får infektioner lättare och oftare
• Du känner det svårare att andas ordentligt
• Du upplever att tiden inte räcker till och höjer därför tempot ytterligare
• Du väljer bort vila, fritidsaktiviteter, nöjen och kontakt med släkt och vänner på grund av tidsbrist
• Du behöver alkohol, nikotin, koffein eller sömnmedel för att orka med vardagen, eller tar till fett, socker, alkohol eller nikotin som en tröst.

(Ref 1177)

För att kolla din stressnivå kan du gå in på stressklubben.se där du kan mäta din stressnivå, men även se vilka delar i livet du behöver jobba med för att må bättre. Ta hand om dig i sommar! [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]