Jag kan se det i dina ögon, rädslan. Jag vet inte om du är rädd för mig eller dig själv. Du behandlar mig som om jag vore av porslin, tilltalar mig med en sammetslen röst. Som om du vore rädd för att jag skulle gå sönder, spricka när som helst. Ibland undviker du min blick, vågar liksom inte titta mig för djupt in i ögonen, som om du vore rädd för vad du skulle kunna hitta.
Du vet det inte, men egentligen är det tvärtom. Jag är inte ömtålig, för jag har en hud av pansarstål. Jag tål mer smällar än de flesta eftersom jag ständigt bär upp ett försvar. I mina ögon finns inga hemligheter. Men kanske är det inte mina ögon du är rädd för, utan för vad jag skulle kunna hitta i dina? Jag kan lukta mig till din rädsla och ser din svajande blick. Din tystnad är ett bevis för din okunskap.
Du går som katten kring het gröt med ett ständigt vakande öga, som att du är beredd på att jag ska falla ihop, bryta samman. Du tror att jag är skör, kanske för att jag gör dig det? Sanningen är att det inte finns en tyngd jag inte kan bära, inga bekymmer jag inte klarar av. Jag sitter lugnt kvar här och väntar, medan du smyger utanför.
Jag känner av dina frågor, fast att du inte ställt dem.