Psykisk ohälsa

Jag och många andra med ADHD drivs av att ha mycket på gång. Det känns liksom som att fylla tanken med extra bränsle. Jag blir snabbare och kan köra mycket längre. Utan projekt eller massa små mål så stannar jag helt…

Det tog flera år för mig att räkna ut sambandet, att se att det är efter varje målsnöre som jag faller och inte kan ta mig upp, och därför insåg jag att jag hela tiden måste sätta upp nya. Problemet är när man sätter upp för många på en gång. Då vet man liksom inte åt vilket håll man ska springa. Det blir kanske att man springer förbi, och missar något.

Just nu är jag inne i en period där jag egentligen inte har några krav alls. Skittråkigt! Så därför var jag ju tvungen att fixa till några så att jag skulle ha något att springa/jobba mot. Men helt plötsligt står jag där med fem olika bollar i luften, livrädd för att tappa någon av dem och undrar samtidigt hur det blev så här? Jag som skulle göra en sak, en enda sak (uppsatsen)……

Vissa bollar känns tyngre än ändra, vissa mer spännande och andra viktigare. Jag vill ha dem alla men vet att med för mycket att bära blir det inte bra. Särskilt inte när de spretar åt olika håll. Det blir för tungt och tar längre tid för mig att komma fram. Min uppsats är en sak som jag verkligen vill bli klar med, ändå är den det som snabbast faller ur huvudet. Kanske för att den känns för långt bort…

Jag kan bli som ett barn, tjurig, sätta mig i ett hörn och gråta för att det inte finns någonting att göra. Bara för att jag inte har tillräckligt mycket på gång, och då kommer jag på det, just det ja, uppsatsen. Och så sätter jag mig ner och jobbar med den igen. Jag försöker att påminna mig genom att skriva upp lappar, sätta upp små mål som jag ska ha klart gällande uppsatsen, men ändå kan det bara gå mig förbi.

Ena sekunden brinner jag som fan, andra har lågan slocknat helt.

De flesta jag pratar med är inte uppgivna, rädda eller ledsna för att de mår som de gör, utan mer för att de inte vet när det tar slut. Alla kan vi ju liksom ha en dålig dag, och det är ok. Men när en dålig dag förvandlas till veckor, månader eller år då känns det inte så ok längre.

När du varit sjuk tillräckligt länge tvivlar du på om du någonsin varit friskt. Ditt dåliga mående blir ett allmäntillstånd och förvandlas till din vardag. Du vet inte längre om den gamla bilden du har av dig är sann. Har du någonsin varit pigg, känt dig lycklig, haft något att se fram emot, eller hur ska det kännas egentligen? Hur ska man må? Du tvivlar, ifrågasätter dig själv och fastnar i en spiral av negativa tankar.

Du söker hjälp, flera gånger. Det går över säger dom, och du ger upp. Tappar hoppet om framtiden, livet, lyckan. Du fastnar i en grå, smetig sörja och kan inte ta dig loss. Du känner hur du dras ner, sakta men säkert. Du försöker att sträcka ut din hand, önskar att någon skall hjälpa dig hålla huvudet över ytan. Men de säger att du klarar det, klarar det själv. Det gör du förmodligen också, problemet är att du inte vet hur länge du ska kämpa. Hur länge ska du simma i den iskalla gyttjan?

När du är fysiskt sjuk får du ofta en tidsberäkning med på köpet. Magsjukan går över inom en vecka, förkylningen kanske två. Du vet det och kan därför acceptera det. Man vill ha sin ”sjukdom” datummärkt. Det känns tryggt. Då kan du lugnt återhämta dig denna tid och sedan är du frisk. Men när det gäller psykisk ohälsa finns ingen beräkning med i sjukdomstillståndet, du får ingen kalkyl, inget datum när du beräknas vara dig själv igen eller ens rätt kur för att ”bli frisk”. Utan här får tiden ha sin gång, man får själv hitta redskap och tekniker för att få sitt liv till att fungera.

Men många får inte sina liv till att fungera. De går och väntar och väntar. På att livet ska bli som det var förr, innan de mådde som de gör nu. Men det där gamla livet kommer sällan tillbaka. Jag skulle vilja säga att du kan leva ett gott liv med ångest, med trötthet, och med smärta, men inte så länge du väntar på att bli frisk. Sätt inget ”bäst före datum” i din egen panna. Då är det själva jämförelsen (mellan då och nu) som gör dig sjuk och inte ditt egentliga mående.

Ibland skulle jag vilja säga till dig att inte ta livet så jävla allvarligt, jag skulle vilja be dig släppa taget någon gång. Jag önskar att du bjöd mer på dig själv, tillät dig att göra fel och och oftare glömde dina misstag.

Jag skulle vilja visa dig att perfektion inte existerar och att ingen annan än du sätter stämpeln i din panna.Jag önskar att du fick se dig själv utifrån, med andras ögon. Din storhet, din skönhet, din charm.

Jag skulle vilja lära dig att uppskatta din kropp, att se skönheten i att bara vara du. Jag skulle önska att du inte vara så dömande mot dig själv. Jag skulle vilja se dig le mer, skratta oftare, dansa utan musik.

Jag skulle vilja be dig att sänka dina krav och rida ut stormar som du annars flyr förbi. Jag önskar att du istället stannade upp och såg det vackra i allt du skapat. Att du någon gång kunde njuta av utsikten, av själva resan.

Jag vill se dig chansa mer, leva mer, ta nästa steg utan att veta vart det bär. Jag önskar att du kunde lita mer på dig själv, på ditt mod, på din styrka.

Jag önskar att du kunde känna ditt eget värde, att du lärde dig att älska dig själv på ett sätt som ingen annan kan. Att du släppte taget om det förflutna och slutar att vara rädd för framtiden [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

När jag var och föreläste i Stockholm så pratade jag om min egen historia men också om bemötande i vården, både mitt eget, och forskningen kring det. Jag tycker att det är fantastiskt att vi är så duktiga nu för tiden, vi vet så mycket. Som att tex hur viktig alliansen mellan patient och hjälpare är, att det lönar se att ge en person hjälp i tidigt skede istället för sent och vad olika slags problem kräver för behandling.

Men vi vet också att personer med psykiska problem mer sällan söker hjälp, att de ofta har en känsla av att inte bli tagna på allvar och att de inte till lika stor del känner sig delaktiga i sin behandling (om de ens får någon). Det är inte helt ovanligt att personen har sökt hjälp på ett ställe men har fått ett nej för att de inte anser sig ha tillräckligt med kunskap. Trots att vi vet att kunskapen INTE är viktigast!

Efter min föreläsning kom en kurator fram till mig och sade att hon blev både arg och ledsen av min föreläsning. Hon sa att hon skämdes över sin yrkeskår. Att folk istället för att hjälpa knuffat undan en, eller sett problemet men inte gjort något för att lösa det. Ja men vi ska skämmas, vi hjälpare ska skämmas när vi fäller krokben för den som kommer till oss och söker hjälp. Vi plåstrar om de ytliga skrubbsåret och kastar sedan ut dem i kylan igen och tror att vi gjort vårt jobb.

Det finns så många personer som söker hjälp och inte får den, vi kan lägga skulden på vad som helst, politiken, pengar, samhället, men det löser inte problemet. Problemet är att vi gör fel, behandlar folk fel. Att vi i alldeles för många fall stjälper, istället för att hjälper. Och bara för att vi i de flesta fall gör rätt så ska vi fortfarande inte sluta se att vi gör fel, att folk faller mellan stolar och inte kommer upp. För om vi bara ska slå oss för bröstet så kommer vi aldrig kunna aldrig hjälpa dem som ligger där nere, de som inte kommer upp, de som inte ens vågar sträcka ut en handen för att be om din hjälp..

”Ja men så där känner alla”

Jag vet inte hur ofta jag hör den där meningen, och varje gång blir jag lika ledsen. En läkare har satt en diagnos på de personer han anser har en sådan stor problematik att de behöver stöd, hjälp eller medicinering. Ändå får jag gång på gång höra att ALLA har dessa problem. ALLA!

Jag vet ju såklart att det inte är sant, men det som stör mig är att du inte vet bättre!

Du förminskar mina och tusentals andra personers problem till så små att jag knappt kan se dem själv, att jag själv börjar ifrågasätta mitt mående.

-Ja men alla kvinnor har en ätstörning, det ligger typ i generna.

Vad vill du säga med det? Vad exakt vill du säga med det? Att problemet inte finns? Att det inte är större än någon annans? Att du själv har problem? VAD är det du vill säga?

Är det normalt att svälta sig till döds? Kräkas efter varje måltid, eller träna tills kroppen inte kan röra sig längre? Är det normalt? Om det nu är normalt så har vi ett allvarligt problem, och den psykiska ohälsa borde då definitivt få ta större plats i samhället.

Har ALLA tonåringar kontakt med BUP under hela sin ungdom, är inskrivna på ätstörningsklinker eller inspärrade på psykiatriska avdelningar? Är det normalt? Inte, vart går då gränsen?

Det är som att säga till en person med missbruk ”ja men vi alla dricker ju lite för mycket”. Men att dricka för mycket och att uppleva kontrollförlust, vilket en person med missbruk ofta gör, är INTE samma sak. Liksom att inte vara nöjd med sin kropp INTE kan jämställas med en ätstörning. En ätstörning innehåller oftast en massa självhat, ångest, tvång och smärta. Det är inte samma som att välja att gå på en 5:2 diet.

Du måste lära dig att se skillnaden!

-Mamma, idag blev jag rädd!

-Jasså, varför det?

-Hen som alltid är busig i min klass kastade sand på de små barnen, då kom en fröken och höll fast honom med händerna på ryggen när han låg på marken och grät.

Hon lägger sig ner på golvet med magen ner och händerna bakom ryggen för att visa hens position.

-Hon sa att man inte fick vara elak mot dem som är mindre, men mamma vi är ju mindre. Får vuxna vara elaka mot oss?

Jag har inte fått någon information om hen av skolan, rektor eller lärare. Men ofta berättar min dotter nya saker som hänt, med hen inblandad varje dag.  För att hen ska få rätt hjälp skulle jag önska att man öppet pratade om situation i klassen, att man pratade med barnen och att man pratade med oss föräldrar.

Jag tänker att ofta när ett barn i en klass har ett problembeteende så är det inte bara det barnet som blir drabbat, utan en hel klass. Min dotter kommer ofta hem med rädslor och funderingar efter hens beteende, och jag försöker att förklara så gott det bara går.

Jag vet inte om hen har en diagnos. Men jag vet att hen har ett problembeteende. Jag har försökt att förklara för min dotter att hen gör så gott hen kan, att hen faktiskt inte vet/kan/förstår bättre….och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tror att min dotter ser hen med helt andra ögon än omgivningen. Med förståelse istället för anklagan.

Jag försöker lära henne att inte döma andra efter dess handlingar, utan istället se till dess avsikter. Hen hade förhoppnings ingen ond avsikt gentemot de mindre barnen, även om det såg så ut…