Psykisk ohälsa

Jag får många gånger frågan hur jag orkar vara så aktiv och ha så många projekt på gång i mitt liv. Jag har funderat mycket på det och vet inte om jag har det rätta svaret men kan åtminstone försöka förklara hur det känns för mig…

Tänk dig ett stup, du står vid kanten och tittar ner, det är mörkt, djupt och du vet att det är svårt, nästintill omöjligt att ta dig upp om du ramlar ner. Tänkt dig att du lever precis intill den där skrämmande kanten, ditt hus vilar i sluttningen. Du har hela tiden det där skrämmande stupet vid din sida. Vid några tillfällen i ditt liv har du halkat en bit ner, inte ner till botten, men en bra bit ner, det tog dagar, veckor, månader för dig att ta dig upp och det skrämde dig. Skrämde dig så mycket att du är livrädd för att halka ner igen.

Där nere bor mörkret, meningslösheten, sorgen och svärtan.

För att lösa problemet försöker du att ta dig så långt ifrån kanten som möjligt, du försöker praktiskt taget aldrig att vara hemma. Du försöker ha så mycket projekt du bara kan på gång, så att du ska slippa att komma hem, till avgrunden. Du försöker därför att springa så långt bort från kanten som möjligt, men när du är klar med dina projekt dras du direkt tillbaka igen. Det är som att leva i ett gummiband. Du försöker också att hålla gummibandet lagom uttänjd för du vet att det finns en risk att det brister, och då faller du tillbaks med en jäkla smäll.

Att ständigt aktivera min hjärna är en strategi jag valt, den enda lösningen jag hittat och som fungerar hittills. Att hålla fokus, hålla sig vaken, vara aktiv, är att hålla sig i från kanten. Därför måste jag ALLTID ha något att lägga min energi på. Så fort jag inte är aktiv blir jag trött- är jag trött blir jag nedstämd-är jag nedstämd tappar jag fart-tappar jag fart kommer stupet sakta men säkert närmare….

Bild: Mentalhealthmission

Mamma, mitt huvud slutar aldrig att prata med mig. Det är jätte jobbigt, utbrast dottern en dag. Jag blev stum visste inte vad jag skulle säga, kände bara en stor klump av sorg i min mage. Här står jag, 35 år gammal och har fortfarande inte hittat någon lösning på problemet. Jag skulle så gärna vilja visa dig vägen till lugnet, till tystnaden. Till stället där huvudet äntligen får vila. Men jag har inte hittat den än.

Jag kommer ihåg i början när jag träffade min man och frågade honom vad han tänkte på och han svarade ingenting. Ingenting? Det går inte att tänka på ingenting brukade jag säga samtidigt som han hävdade motsatsen. Idag förstår jag att vissa människor kan det, men inte jag, och inte min dotter.

Det är inte bara det att jag tänker mycket och snabbt, utan också att en tanke kan dela sig till hundra andra. Det är aldrig en rak sträcka mellan tankens början och dens slut. Jag kan liksom aldrig veta vart jag hamnar eller hur jag kom dit, så om jag vill till ett visst mål så får jag hålla mig i hela vägen för att inte följa alla andra tankar som ränner runt där inne och tar plats. Och det tar kraft.

Man blir trött, mycket trött. Men även om jag blir trött så låter tankarna aldrig mig vila, dom gör det svårt för mig att somna och om jag väl somnar in så vaknar jag lätt upp, och har jag väl vaknat upp, ja då är det kört, då är tankarna där igen…..

Det är inte heller det att det är dåliga tankar eller tankar som gör ont, som jag vill bli av med. Nej utan det är nog mer hastigheten och all plats den tar som gör att man blir utmattad. Ett ständigt smatterband i mitt huvud.

Ibland älskar jag den kraften, det är den som hela tiden puttar mig framåt, som gör att jag inte kan stå still. Det rör sig hela tiden i min kropp, i mitt huvud. Idéerna sprutar fram med samma kraft som vattnet i en brandslang och det är en kittlande känslan så länge du orkar med i samma hastighet. Men tillslut faller du och åker rutschkana bland tankarna, du glider med varken du vill eller inte. Det är då jag önskar att stoppknappen fanns. Så att jag bara skulle kunna få stanna upp och hämta in andan, hämta in mig själv.

Jag skulle kunna titta på tanken utifrån, se så att vi tillsammans var på väg åt rätt håll innan jag hoppade in i flödet, igen.

”Om du bara lugnar ner dig blir allting bra, om du jobbar mindre får du mer energi, du måste inte göra flera saker samtidigt.”

Ja det finns olika sätt att säga det på men alla menar samma sak. Om du lever livet som ”alla andra” så skulle du må bra. Du skulle slippa känslan av utmattning och undvika i svackorna av nedstämdhet. I alla andras ögon handlar det om att jag gör för mycket. Tränar för mycket, jobbar för mycket, är för mycket.

Men för mig är det tvärtom, jag mår dåligt när mitt liv inte är helfullt, det är då jag faller ner i de djupaste svackorna. Jag har i perioder av mitt liv inte haft något att lägga min energi på, och det är också då jag mått som sämst.

Du tar föregivet att jag fungerar som du, men det gör jag inte. DU kanske skulle må dåligt av mitt fullspäckade liv. Men det gör inte jag! Det som gör mig förbannad är att du inte lyssnar, att du inte fattar att du har fel. Jag möter så många personer med ADHD som blir matade med att de måste lugna sig, inte ha så många bollar i luften, inte springa så fort. Att vi måste försöka lära oss att följa mallen, att ”vara som alla andra”. Men har du tänkt på att det kanske är det som får oss att må dåligt?

Att hela tiden hålla in i stället för att löpa linan ut. Att hela tiden försöka anpassa sig, följa era mönster istället för att följa sig själv? Jag mår som sämst när jag är rastlös, när jag är uttråkad, när det inte finns några projekt, något att sträva efter. Jag MÅSTE hela tiden ha en morot framför mig annars stannar jag helt. Livet tappar mening, jag faller omkull och tar mig inte upp.

Du liv rasar när du har för mycket runt dig, mitt, när jag har för lite.

Jag måste ständigt utmanas, växa, förbättras. Att leva utan kickar är för mig att inte leva alls.

Varför är du ledsen, varför mår du dåligt, kunde min man frustrerat fråga mig i början av vårt förhållande. Mitt svar var alltid att jag inte visste. För honom var det inget svar. Man måste alltid veta varför, man kan inte må dåligt utan anledning menade han. Men jo, det kan man.

Jag tror inte att jag funderade så mycket på varför innan jag träffade honom. Jag var liksom van att mitt mående gick upp och ner oavsett yttre omständigheter. Ofta hade det istället ingen yttre påverkan alls. Jag var ofta ”lycklig” men kunde ändå sitta och gråta.

I början gjorde det min man förtvivlad och förvirrad. Har jag gjort något, har det hänt något, är det något som inte är bra? Varför, varför varför? Han ville ha ett svar, men jag kunde inte ge honom något.

Det var först när han började ”ifrågasätta” mitt mående som jag också började göra det. Varför har jag så ont inuti mig när allting utanför mig är bra? Det är som att bo på ”lyckliga gatan” full av osynliga slukhål, och oavsett vilken väg jag tar ramlar jag förr eller senare där i. Men på min mans väg finns inga djupa hål. Det finns gropar som han ibland kan snubbla i. Stunder då han ramlar, blir arg, svär, men reser sig lika snabbt upp igen.

Mina gropar är som djupa hål som slukar hela mig och hur mycket jag än kämpar för att ta mig upp åker jag hela tiden tillbaka ner, allt är mörkt, svart och jag vet inte ens åt vilket håll jag ta mig ut. Tills jag plötsligt en dag vaknar jag upp och befinner mig bredvid hålet. Jag kan förundrat titta ner i det, säga oj, hur hamnade jag där. Jag förstår inte hur jag kan ha ramlat i, men inte heller hur jag kom upp.

Mitt liv har alltid varit fyllt av vänner, ändå har jag alltid känt mig utanför. Jag minns när jag var riktigt riktigt liten. Hur jag hellre tittade på än var med. Hur jag hellre fyllde dagarna med lektioner istället för raster.

Lektionerna fyllde en funktion, en struktur, jag kunde förstå dem. Men på rasten kunde vad som helst hända. Anna som jag alltid lekte med kunde helt plötsligt leka med Emma. Den leken vi lekte förra rasten var enligt de andra flickorna inte längre rolig, och vad betyder det egentligen när Lisa tar Sara i handen, att jag får hänga efter eller att jag inte längre får vara med?

På rasterna behövde man ta för sig, vara snabbast, skrika högst eller vara roligast (jag var inget av det), medans man på lektionerna bara behövde vara tyst. Jag var tyst.

Rast för mig betydde att ständigt ha ont i magen, att inte veta vart man skulle ta vägen. Det kändes som att jag kunde läsa rubrikerna men hela tiden missade det finstilta. Det där som var den viktigaste biten och som alla andra förstod utom jag.

Det kändes som att jag förstod pojkar bättre. Pojkar som sade saker rakt ut, lekte lekar man kunde förstå. Pojkar som aldrig viskade eller fnittrade. Jag var mer som dem.

Känslan har suttit i mig även som vuxen, oavsett hur mycket vänner jag haft runt mig har jag alltid känt mig utanför. Jag ogillade till och med rasterna när jag gick på högskolan, istället för att hänga med klasskompisarna drog jag mig undan, satte mig på biblioteket eller tog en promenad för mig själv.

Att känna sig ensam och utanför handlar inte alltid om att vara mobbad, om att inte bli inbjuden till leken eller om att inte få vara med. Att känna sig ensam och utanför kan också innebära att man inte förstår situationen fullt ut, att saker och ting inte känns begripligt och förutsägbart. Man kan då välja att vara utanför pga rädsla för att göra fel, rädsla för att inte kunna hantera situationen, eller av rädslan för att bli missförstådd, utskrattad.

Man kan välja att sätta sig själv utanför för att det gör mindre ont att själv ta ett steg tillbaka än att bli utknuffad av andra.