Psykisk ohälsa

Sitter och transkriberar intervjuer och slås av sakerna som sägs. En tjej jag intervjuade förklarade sitt ”felaktiga beteende” med att ”man bara vill täcka över det som gör ont”. Jag tänker på hur ofta vi möts av just det, personer som vill ”täcka över” saker som gör ont, personer som inte hittar bättre strategier. Missbruk är ett sådant exempel, ingen vill leva ett liv som beroende. Beroendet täcker över andra saker som gör ont. De flesta skulle inte heller välja ett liv i kriminalitet om de skulle känna att det hade ett bättre alternativ.

Personer hittar sina egna strategier för att överleva och dessa strategier är inte alltid bra, men det är det enda de har. Vi borde lära barn tidig olika problemlösningsmodeller samt strategier för att hantera olika svårigheter i livet. När jag var tonåring och skar mig i armarna var det för att jag inte visste hur jag skulle hantera min ångest, ingen hade visat mig det och jag hittade en egen lösning. Den lösningen var ingen vidare bra men jag hade INGET annat sätt. Idag är jag 35 år och fortfarande har ingen presenterat en alternativ lösning för mig. Nu skär jag mig visserligen inte längre utan har försökt att hitta andra knep och uppenbarligen lyckats då jag inte är fast i beteendet längre. Men vissa personer kommer sig inte ens för att leta! Vi måste därför bli bättre på att visa på alternativ, erbjuda möjligheter, chanser. Det handlar inte om att ”skärpa” sig. Vi måste sluta tro att ”de kan om de bara vill”. För många gånger är det inte viljan som är problemet.

Vi får inte ge upp på dessa personer, vi får inte tro att de inte kan eller inte vill lyckas. För det kan de, vi behöver bara visa dem andra alternativ.Om du ger upp tron på dem kan du räkna med att de själva förmodligen gör det också.

Vi tänker ca 65 000 tankar om dagen. De flesta av dem är inte ens medvetna. Det är saker vi säger till oss själva eller gör av ren vana. Det sägs att 95% av alla beslut vi tar varje dag gör vi utan att ens reflektera. Idag vet vi också att våra tankar påverkar oss, både kropp och själ. [Tweet ”Så vad består dina tankar av?”]

Jag har mycket katastroftankar och massa negativa analyser om händelser som har skett. Jag tänker också mycket elaka tankar om mig själv, att jag inte duger, är tillräcklig smart/snygg/duktig. Det är egentligen inte så konstigt att min värld färgas svart när sinnet ständigt är mörkt.

Jag har många gånger försökt att ändra på mina tankar, vara käck och positiv men mina tankar faller ständigt tillbaka till samma mönster, går runt i samma banor. För någon månad sedan bestämde jag mig för att ta en liten bit i taget och jag valde att börja med maten då det alltid är en ångestkälla för mig.

När jag unnar mig något, en glass, kaka, godis eller något annat som inte är ”tillåtet” så frågar jag mig själv: kommer jag att ångra det här? Om jag dör, blir sjuk eller andra negativa saker händer runt omkring mig, kommer jag då ångra att jag åt den här glassen?

Svaret blir såklart alltid nej. Det är samma sak med speglar. Så fort jag går förbi dem ser jag alla mina fel och brister. Varje gång! Nu när de negativa tankarna kommer brukar jag fråga mig själv om det är en hjälpsam tanke. Får den mig att må bra? Nej såklart inte. Jag måste inte stå och upprepa tyst för mig själv hur vacker jag är eller att jag duger, nej jag nöjer mig med att bara få tyst på den negativa sidan, den som säger att jag inte gör det. För problemet börjar där.

Egentligen är det ju skrattretande. Skulle du låta någon annan behandla dig så illa som du behandlar dig själv? Förmodligen inte. Jag hade blivit ledsen, förbannad och tänkt att personen var en jävla idiot.

Nu är det ju jag själv som är idioten, jag som fortsätter och sparka och spotta på mig själv, på en person som redan ligger. Nej från och med nu ska jag bara säga hjälpsamma saker till mig själv. [Tweet ”Jag ska bli min egen bästa vän!”]

Jag har precis hjälpt den där tjejen som legat sönderslagen på marken upp. Hon som jag själv misshandlat. Jag har borstat av henne den värsta smutsen. Kammat ut tovorna ur hennes hår. Hur hård än världen kommer vara mot henne kommer jag aldrig mer göra henne besviken.

Visste du att många som lider av psykisk ohälsa upplever sig bli illa behandlade av dem som egentligen har till uppgift att hjälpa? Det innebär ofta att de undviker att söka hjälp och går med sitt lidanden eller sin sjukdom längre än vad som är nödvändigt.

De flesta som lider av ångest är medvetna om att den kan orsaka flera somatiska symtom, men det innebär inte att symtomen är mindre verkliga för personen som bär dem. Det innebär inte heller att symtomen inte existerar, eller att den som lider av ångest inte kan drabbas av övriga sjukdomar. Symtomen skall därför inte förringas eller förminskas, vilket den sökande ofta får känslan av.

Den som bär på ångest är sällan rädd för själva oron, utan de är rädda för vad den kommer att göra med dem. Vad efterdyningarna kan bli efter ha gått med tyngden på sina axlar i flera år.

Visste du att psykisk sjuka dör i förtid? Näst efter hjärt-kärlsjukdom och cancer är psykisk sjukdom den vanligaste orsaken till för tidig död. Istället för att du förminskar dessa personer önskar jag att du någon gång tog dig tiden att stanna upp och förklara. Förklara hur ångesten påverkar vår kropp och vad det kan innebära att gå med den i längden. Förklara vad den gör med oss och vad den kan leda till. Vi behöver veta.

Forskningen visar att en positiv relation är mer läkande för patienten både i korta och långa behandlingar. Den säger också att behandlingsalliansen är en mycket viktig faktor. För att få en allians behövs en tillitsfull relation, ett läkande sammanhang, ett aktivt deltagande och en förklaringsgrund att stå på.

Det viktiga i kontakten är inte heller tekniker, yrkeskunnande och proffessionalitet, utan personliga egenskaper så som intresse, inlevelseförmåga, engagemang och samspel.

Så tips till dig som verkligen vill göra ditt jobb:

1, lyssna, och då menar jag verkligen lyssna.

2, förklara, och då menar jag på en nivå som vi kan förstå.

3, upprepa nr 1 och 2 igen.

Jag kan inte komma till jobbet idag för jag kan inte sluta gråta.

Jag kan inte komma till jobbet idag för att jag har ett tryck över mitt bröst.

Jag kan inte komma till jobbet idag för jag kan inte röra min kropp.

Jag kan inte komma till jobbet idag för min hjärna kan inte ta in mer utan att explodera.

Jag kan inte komma till jobbet idag för verkligheten skrämmer mig.

Jag kan inte komma till jobbet idag för att jag är sjuk.

Häromdagen slog det mig att jag inte visste vem som var Sveriges statsminister, att jag inte visste vilket regering som styrde vårt land. Å andra sidan kan jag inte heller multiplikationstabellen eller vet skillnaden mellan adverb och substantiv. Jag vet heller ingenting om kriget i Irak eller den senaste nyheten på Aftonbladet.

Min hjärna låser sig när det kommer till siffror och om du ställer mig en fråga kan du inte alltid vänta dig ett snabbt svar. Jag missar ALLTID någon viktig handling när det kommer till att följa recept och jag kan aldrig mäta ut en centimeter rätt. Ska jag sy blir det snett och ska jag snickra får jag alltid rädda upp det med fogmassa eller pussla ihop det med andra små träbitar.

Jag kan inte huvudstaden i Afrika och om jag träffar dig kommer jag inte att komma ihåg ditt ansikte och förmodligen inte heller ditt namn, men den upplevelse eller känsla du ger mig kan jag bära med mig förresten av mitt liv.

Jag kanske aldrig kan vinna en frågesport men jag har startat företag, lärt mig allt om bokföring och ställt mig på en scen. De flesta av mina planer faller innan målsnöret och jag har svårt att se humorn i det som andra tycker är roligt. Men min vilja är starkare än din kunskap och min kreativitet kan finna hundra olika lösningar på ett problem.

Jag kanske inte är allmänbildad men jag har modet att tro på mina drömmer, att försöka, ge upp och försöka igen. Jag är inte dum, bara ointresserad, det som inte känns viktigt faller ur, varken jag vill eller inte. Spelar ingen roll om du berättar det för mig en gång eller hundra. Det är som att hälla vatten på en gås. Det rinner av.

Jag kan inte skryta över mina grundskolebetyg, däremot har jag klarat av högskolan där jag själv kunnat välja mina ämnen. Jag slukar allt inom mitt intresseområde och inget faller där undan. Jag vill ha mer, mer, mer, blir aldrig mätt.

Min kunskap är djup, inte bred, och jag tror inte att jag kan påverka dess omfång hur mycket jag än försöker. Jag låter dock inte det jag inte kan, definiera mig. Utan det jag faktiskt kan.

De senaste dagarna har min kropp sagt i från. Jag har fått svårare att andas, ont i nacken och en spänningshuvudvärk från helvetet. Jag vet att det beror på stressen inför mina två kommande föreläsningar. Jag ska köra två på raken nu i maj som jag inte kört tidigare och får helt enkelt prestationsångest.

Jag har väldigt höga krav på mig själv, jag vet det. Jag tar hela tiden mig själv på för stort allvar. Jag skulle behöva ge mig själv en käftsmäll för att vakna upp och inse vad det är som faktiskt har betydelse.

Självklart vill jag göra bra i från mig, det vill väl alla. Men jag strävar inte efter att bli utsedd till Sveriges bästa talare direkt och behöver därför inte lägga ner all min energi på det. Jag måste släppa taget och tro på att jag är tillräcklig, tillräckligt bra, ändå.

Det som är viktigast för mig är min familj och min hälsa, och ju större krav jag ställer på mig själv desto mindre får jag av de båda. Så vad händer om jag nu skulle vara totalt värdelös? Ingen skulle kasta gammal frukt på mig (förhoppningsvis) eller skicka hotmail. Jag tror inte att jag blir hånad eller jagad på stan, och jag tror inte att jag skulle ha en motståndsrörelse utanför mitt hus.

Nej förmodligen skulle jag jämra mig lite över min egen uselhet, känna mig nedslagen ett tag och med all rätt ifrågasätta mig själv. Men sen skulle jag resa mig upp, sopa skiten från knäna och gå vidare. För det är så jag gör..

På en promenad förbi skolgården står fyra av dotterns vänner och vinkar och ropar hej. Vill du gå dit, frågar jag. Hon nickar, klättrar över staketet och går in på skolgården. Men istället för att gå till klungan med kompisar går hon till en annan plats och sätter sig. Ensam. Både jag och hennes vänner tittat förvånat på henne. Vad gör du? Gå dit, ropar jag. Hon ruskar på huvudet. Medens får jag en obehaglig känsla i magen, jag blir ledsen, arg och vill bara gå fram och ruska om henne. Sätt dig för fan inte utanför, ta din plats. Sluta vara så jävla försiktig!  Men i samma sekund ser jag mig själv, som barn. Det är jag, det är mitt egna beteende som spelar upp sig framför mina ögon. Att känna sig obekväm, inte passa in och istället gå undan.

Du vet inte hur du ska bete dig, vad som förväntas av dig eller vad dom vill att du ska göra. Du är rädd för vad dom ska tänka, vad dom ska säga, så du väljer att inte vara med. Insikten kom som en smäll i magen. Det är ett beteende jag har kvar än idag! Även om jag vill vara med, vill prata, vill säga hej så drar jag mig undan för jag vet inte hur, hur man faktiskt gör. Jag är liksom du rädd att det blir fel.

Jag ser nu att det blir fel ändå, att du uppfattas än konstigare när dom bjuder in och du drar dig undan. Jag ser nu att det är ett beteende som inte leder till något annat än ensamhet och utanförskap. Men jag är på din sida. På den sidan där man osäkert och avvaktande tittar på. Den sidan där man bygger upp murar som man väntar på att någon ska riva ner, på den sidan där ensamheten är som störst.