De senaste dagarna har min kropp sagt i från. Jag har fått svårare att andas, ont i nacken och en spänningshuvudvärk från helvetet. Jag vet att det beror på stressen inför mina två kommande föreläsningar. Jag ska köra två på raken nu i maj som jag inte kört tidigare och får helt enkelt prestationsångest.
Jag har väldigt höga krav på mig själv, jag vet det. Jag tar hela tiden mig själv på för stort allvar. Jag skulle behöva ge mig själv en käftsmäll för att vakna upp och inse vad det är som faktiskt har betydelse.
Självklart vill jag göra bra i från mig, det vill väl alla. Men jag strävar inte efter att bli utsedd till Sveriges bästa talare direkt och behöver därför inte lägga ner all min energi på det. Jag måste släppa taget och tro på att jag är tillräcklig, tillräckligt bra, ändå.
Det som är viktigast för mig är min familj och min hälsa, och ju större krav jag ställer på mig själv desto mindre får jag av de båda. Så vad händer om jag nu skulle vara totalt värdelös? Ingen skulle kasta gammal frukt på mig (förhoppningsvis) eller skicka hotmail. Jag tror inte att jag blir hånad eller jagad på stan, och jag tror inte att jag skulle ha en motståndsrörelse utanför mitt hus.
Nej förmodligen skulle jag jämra mig lite över min egen uselhet, känna mig nedslagen ett tag och med all rätt ifrågasätta mig själv. Men sen skulle jag resa mig upp, sopa skiten från knäna och gå vidare. För det är så jag gör..