Psykisk ohälsa

Pengar, räkningar, stress, mat, träning, för mycket jobb, för lite jobb, skatteverket, sjukdomar, relationer, barnen, olyckor, brev, telefonsamtal, mail, möten. Döden, vänner, ovänner, osämja, krig, svält, försäkringskassan, relationer, måsten, flygplan, båtar, bilar, tåg, mörker. Höga höjder, åkattraktioner, fester, kalas, beslut, hus, otur, grannar. Oljud, att andas, att sluta andas, att inte veta vad som ska hända nästa sekund, bokföring. Att cykla fort, att gå ner för en trappa, hav, sjöar, allt som barn kan drunkna i. Det förflutna, framtiden, livet.

Ångest är det fulaste jag vet. Ordet, känslan, innebörden. Den tar död på allt som kommer i dess närhet, förvandlar ljus till mörker och bildar sprickor i allt som är vackert. För mig har den tagit tillfällen och ibland år av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. När jag fick min dotter blev smärtan av att kunna förlora henne större än kärleken. Jag var rädd att varje andetag hon tog skulle bli hennes sista. Stunder jag borde ha skrattat, grät jag. Stunder jag borde varit lycklig var jag smärtsamt full av oro.

När hon låg på min arm och sov kände jag att jag inte kunde vara nog så tacksam för denna ynnest. Det var för bra för att vara sant. Om jag inte visade tillräckligt mycket tacksamhet eller tog hand om henne tillräckligt väl skulle hon slitas i från mig. Hon var en gåva från ovan.

Jag ville aldrig släppa henne från min sida, jag ville torka varje tår, jag ville beskydda henne från varje händelse som skulle kunna utmynna i smärta. Det blev för tungt att bära. Som att vara nybliven förälder inte skulle vara nog…jag kraschade.

Jag har sett döden som min värsta fiende, att den ska drabba mig, mina barn…. men nu vet jag att jag hela tiden levt med den största fienden vid min sida, att den följt mig varje steg jag tagit. Att ha ångest som livskamrat är inte mycket till liv. För oavsett hur mycket ljus du har i ditt liv så kommer du att leva i skuggan.

Insikten kom som en smäll i ansiktet. Jag blev så arg, ledsen och besviken på mig själv att jag så länge levt så här. För plötsligt slog det mig att när du inget annat än oroa dig gör. Det är ju dagen, dagen då du egentligen dör.

Det är en sak med ångest, det har jag liksom lärt mig att leva med. Ångesten är jag inte rädd för. Men när det kommer till kroppen, när min ångest skapar kroppsliga symtom. Då blir jag rädd, på riktigt  :Amazed:

Hur ska jag kunna se skillnad på ett psykosomatiskt symtom eller ett riktigt symtom orsakad av en verklig sjukdom? Jag (och många med mig) undviker att gå till läkaren in i det längsta för att de ändå bara tittar på en, ler och säger att det är ångest man bär på och ingenting annat. Jaha tänker jag, hur fan vet du det när du inte ens undersöker, och sen går man skamset ut där ifrån  :Liar:

Ja men visst, jag är rädd att varje leverfläck är cancer och huvudvärken är början på en hjärntumör. Men eftersom jag vet att jag inbillar mig så kollar jag (oftast) inte upp det, utan går runt med skiten. Det samma gäller mina ständiga stickningar och domningar i händer och fötter, de är förmodligen också orsakade av ångest, jag vet det!  Men tänk om, tänk om det faktiskt är MS och inte min ångest, hur ska jag veta skillnaden? När ska jag börja ta mina symtom på allvar? Tänk om jag faktiskt är sjuk på riktigt och ni förringar mina symtom. Efter som jag inte har någon måttstock att jämföra mig med har jag även börjat förringa mig själv….går runt kanske längre än vad jag skulle behöva med vissa åkommor bara för att jag inte vill möta en nedlåtande blick.

Ett tag hade jag dagligen ont i bröstet och svårt att andas, jag ringde min läkare och frågade vad jag skulle göra. Låtsas som ingenting fick jag till svar. Låtsas som ingenting!! Jag vet inte hur länge hon själv lyckats gå omkring med ett tryck över bröstet och låtsas som att det inte fanns…. :In-pain:

Om jag vs en ångestfri person söker vård för samma sak så är min upplevelse att vi får olika bemötande. Därför undrar jag om jag är skyddad från världens alla sjukdomar bara för att jag bär på en ångestsjukdom? Inte? I så fall vi jag veta när ni (och jag själv) ska börja ta det jag känner på allvar? :Thinking:

Jag har krälat i gyttja, slitit som ett djur. Försökt att rymma undan, suttit instängd i bur.

Jag har levt med näsan över ytan, ibland i djupet jag dragits ned. Men aldrig, aldrig, har du lämnat mig ifred.

Jag har sprungit genom eld, varit ensam på öppet hav.  Men oavsett omgivning, ger du dig inte av.

Jag har skrikit, jag har hotat, jag har bönat, jag har bett. Men vart jag än gömt mig, du mig alltid sett.

Du har suttit vid min sida, hållit mig i hand. Vi har svävat genom mörker, gått från land till land.

I många dagar skall jag få slita, i många år skall jag få gå. Med oket på mina axlar, och du vid min sida stå.

Vart jag mig än i världen vänder, finner jag dig alltid bredvid. Jag bestämmer mig därför nu, för att avsluta denna strid.

Jag tar dig i handen, bjuder in dig i min kropp. Låter din styrka ta över, kväver sakta mitt sista hopp.

Välkommen ångest, välkommen hem till mig. Det enda jag kan räkna med i livet, är ändå dig.