Psykisk ohälsa

I mitt yrke träffar jag många individer med ADHD och jag känner nästan alltid igen mig själv i klienten. Känslor, tankar, beteenden, måendet. Det enda jag inte kunnat känna igen mig i är behovet av kickar som så många av dem beskriver. Många uppger att kickarna är orsaken till att de begår brott, fast att de inte vill hamnar de ändå där, igen, igen och igen.

Det är som att man inte styr det själv utan att kroppen handlar på automatik för att kunna överleva.

Häromdagen slog det mig att jag visst är likadan fast att det inte är kickar jag söker, det är utmaningar. Så fort jag inte har ett mål att uppnå så känner jag precis samma känsla av tomhet, rastlöshet och impulsivt försöker jag fylla den platsen med något nytt. Jag byter jobb, söker en ny utbildning, startar igång ett nytt projekt….jag måste bara göra NÅGOT annars går jag sönder. Jag står liksom inte ut med känslan.

Numera har jag strategin att ALLTID ha ett mål framför mig, förlorar jag det i sikte riskerar jag att sjunka djupt. För varje grej jag klarat av tex tenta, utbildning, föreläsning så inbillar jag mig att jag ska vara nöjd, att det ska uppstå en känsla av välbehag. Men det gör det aldrig, tvärtom. När jag har avklarat ett mål måste jag alltid ha nästa i sikte för att inte bli vilsen, drunkna, i min egen oduglighet.

Jag behöver ha någonstans att lägga all min energi annars rinner den av mig, och kvar finns då ingenting. Vi är lika du och jag, fast jag har hittat den lagliga vägen där inget annat går sönder, än jag själv.

Är du inte rädd frågar folk. Rädd för att blotta dig, säga för mycket, visa upp dig på det där sättet? Svaret är nej, i alla fall inte räddare än vad jag är för så mycket annat. Jag har fullt nog med ångest och rädslor så att uttrycka mig kan man väl säga är det som bekymrar mig minst.

För mig är det skönt, en lättnad, att slippa bära på en mask, slippa gå omkring och ljuga. Jag har så himla trött på falska ytor av lycka och välbehag, allt vi ser runt om oss är en lögn. Kolla på statistiken på psykisk ohälsa och kolla på lyckovågen på Facebook och instagram. Ser ni den psykiska ohälsan någonstans? Känner ni någon som mår dåligt, inte? Nej, för att folk pratat inte, folk vågar inte. Syns det inte, finns det inte!

Jag är trött på att hålla igen, hålla inne. Jag är den jag är och det kan jag aldrig förändra. Inom mig bär jag mitt tidigare liv, som årsringar på ett träd. Du ser dem inte men jag känner av att de finns där. Hela mitt förflutna är idag det som är jag.

[Tweet ”Inom mig bär jag mitt tidigare liv, som årsringar på ett träd. Du ser dem inte men jag känner av att de finns där. Hela mitt förflutna är idag det som är jag.”]

Jag kan inte alltid matcha ihop rätt kläder, jag drar mig alltid undan sociala sammanhang för att jag har en känsla av att aldrig passa in, och när jag är arg skriker jag rakt ut oavsett vem som hör på. Jag sätter inte på mig ett låtsas leende och följer strömmen, nej, för det ger mig stötar av obehag i hela kroppen.

Nej jag är inte rädd, att få vara ärlig mot mig själv och gentemot min omgivning är det som gör mig stark. Jag behöver inte förskräckt smyga runt på tå, gömma mig eller skyla min kropp av rädsla för att någon ska råka peta i mina sår, för jag har redan blottat mig, öppnat upp och visat vad som är jag.

Pröva själv och känn lättnaden! Skit i att städa när gästerna kommer, stava fel, sluta sminka dig, bär olika färgade strumpor varje dag bara för att du kan. Våga misslyckas, våga göra fel, vara fel. Släpp sargkanten och titta dig omkring. Folk stannar kvar ändå, inget ont kommer hända dig, ingen kommer döma dig, i alla fall inte lika illa som du tror. [Tweet ”Livet blir lättare när du släpper allt det där du håller inom dig.”]

Våga vara operfekt!

Ibland tänker jag att jag är för frisk för att vara sjuk. Att jag inte är tillräckligt illa däran för att kunna kvalificeras in till att få någon hjälp. Jag skulle behöva skrika, gapa, gråta hejdlös. Jag skulle behöva vara arbetslös/sjukskriven, sluta duscha eller dricka alldeles för mycket alkohol. Det är som om de på något sätt behöver ett bevis på att det jag säger är sant, att min yta är för välpolerad för att rymma så mycket trassel där under.

Mina problem syns inte, finns inte, för någon annan. Det är nästan att jag ifrågasätter mig själv, SKÄRP DIG, är det verkligen så jobbigt? Du har ju klarat hela vägen hit, gå lite till!!!

Jag är anställd, har ett heltidsjobb, har aldrig varit arbetslös en dag i mitt liv. Jag har en familj, som fungerar, vi älskar varandra och har det bra. Jag har ett företag, där jag lägger hela pusslet själv….men ändå så mår jag dåligt.

Jag har en ångest som aldrig lämnar min sida, den är egentligen det enda jag vet med all säkerhet kommer finnas där när jag vaknar upp varje morgon. Jag har en hyperaktivitet som hela tiden tvingar mig i rörelse och inte låter mig stå still och en impulsivitet som alltid får mig att göra nytt, att aldrig stanna kvar. Jag passar liksom inte in i någon grupp vart jag än vänder mig.

Jag bad om en samtalskontakt för några månader sedan på min vårdcentral, jag fick träffa en samtalsterapeut vid tre eller fyra tillfällen. Hon frågade vad jag tyckte om kontakten och jag svarade ärligt att även om jag inte trodde att hon kunde hjälpa mig så var jag tacksam över att bara få prata, jag kände ett behov av att få prata…

Samma dag avslutade hon kontakten. Hon sade att jag hade så mycket kunskap själv, att hon inte kunde hjälpa mig, att jag skulle vända mig till öppenvårdspsykiatrin för att få någon med mer kunskap om min problematik. Jag trodde inte mina öron. Här var jag för sjuk, för avancerad för att de skulle kunna hjälpa mig, de tyckte att jag hade den kunskap jag behövde själv. När jag kommer till öppenpsykiatrin så är jag alldeles för frisk, där finns det folk som är i större behov av hjälpen än jag…

Vad krävs för att få hjälp, vad krävs för att få stanna kvar? Det känns som man inte blir tagen på allvar, att man likt en leksak kastas runt bland olika instanser, och kanske får man inte stanna kvar för att få hjälp förrän man tappats i marken flera gånger och gått sönder helt?

Jag vet att hon såg besvikelsen i mina ögon. Hon ville att jag så fort som möjligt skulle lämna rummet medan jag förstelnat satt kvar. Ledsen, chockad. Jag kände av hennes osäkerhet, hon var stum. Hon ville att jag skulle säga något, le, tacka för hjälpen, säga att allt kommer blir bra.

Jag kände mig så liten där jag satt, förminskad. Som ett barn som frågat om det går och leka men inte får vara med. Jag bad dig om hjälp, men du sa nej. Jag grät när jag gick därifrån, och du lät mig gå. Jag undrar om du, liksom jag kände dig misslyckad och lade skulden på dig själv? Jag undrar om du, fast att du sa att jag fick höra av mig, vet att jag aldrig kommer att komma tillbaka….

När det varit helgdagar och man träffat mycket folk får jag någon form av social baksmälla. Jag blir trött, nedstämd och vill dra mig undan oavsett sällskapet. Det tog faktiskt flera år för mig att hitta kopplingen. Men idag vet jag, mycket intryck=dåligt mående i några dagar.

Förr i tiden kunde jag väl återhämta mig naturligt. När man var ung och bodde hemma hade man ett rum att stänga in sig i, när jag flyttade hemifrån räckte det att komma hem och stänga dörren för att ladda upp batterierna. Men idag är det inte lika lätt (barn=mamma får aldrig vara ifred). Bristen på återhämtning gör att jag tycker att social situationer blir jobbigare och jobbigare. Jag ser sällan fram emot en fest när jag vet att jag (trots att jag är nykter) kommer att må sämre än sällskapet dagen efter.

Efter ett Lisebergsbesök för något år sedan var jag nästintill sängliggande i tre dagar efteråt! Så det gäller att planera sina aktiviteter väl. Jag vet inte om det är specifikt för personer med ADHD eller om det bara är jag men oavsett så är det viktigt att fundera på hur du/ditt barn  eller annan anhörig reagerar i sådana här situationer. Kan ni isåfall på något sätt hjälpa personen att planera in aktiviteter och återhämtning?

Det är inte konstigt att ett intryckskänsligt barn blir utåtagerande, trött eller ledsen efter social aktivitet eller stökiga miljöer. Jag blir själv gråtmild, lättirriterad och oerhört trött av det. Jag känner mig uttömd dränerad och går runt som en zombie här hemma. Försöker liksom att hänga med i familjens tempo fast att jag helst av allt egentligen bara vill stänga in mig, få sova.

Fundera på hur du eller din anhörig kan samla energi efter sådana händelser, för de kommer aldrig till fullo kunna gå att undvika. En tyst promenad, jogging/cykeltur, se på en film tillsammans, läsa en bok, måla eller pyssla. Eller ge medvetet personen tid och rum att gå undan.

Problemet (iallfall för mig) är att inte ens de roliga sakerna som ger mig energi känns roliga när jag befinner mig i zombiezonen. Mina ben bär mig inte för en joggingtur och min hjärna kan inte formulera ett enda ord. Det enda jag behöver är den största möjliga tystnad. Ett ljudisolerat rum med lås och bom där jag kan ligga ostört om så bara för en stund.

Jag vet inte om ni liksom jag går ”all in” så fort ni får för er något? Jag kan bli så trött på mig själv i dessa situationer för JAG VET att jag kan börja med en sak i taget och köpa lite efterhand om intresset håller i sig, men inte. Ska det göras ska det göras ordentligt! Ja just nu gäller det målning. Det började med ett staffli, tavlor och oljefäger. Sedan blev det akvarellfärger, akvarellpennor och akrylfärger. Ja och jag kommer nog inte sluta förrän intresset svalnat om några dagar/veckor/månader.

Och ja som ni förstår är det ju inte första gången, utan jag är sådan här med allt! För ett tag sedan ”snöade” jag in mig på ”no poo” (för att förklara det enkelt så innebär det att man ska tvätta sig naturligt och ekologisk). Ja, och jag började att duscha i olja, men istället för att köpa EN olja, (ja man behöver ju faktiskt bara en ). Så köpte jag alla olika sorter som fanns tror jag! Jojobaolja, morotsolja, avokadoolja, olivolja, ricinolja…. Självklart tröttnade jag efter ett tag, eller ja min hud tyckte inte om det, så där stod jag med olja för hundratals kronor :Pondering:

Det var samma med schampo, jag tror att jag hade tio olika ekologiska schampon ett tag, varför då??? Man använder ju bara ett i taget! När jag väl ”snöade” in mig på det där ekologiska spåret skulle jag liksom slänga och byta ut allt. Jag hivade mitt gamla smink och köpte över tjugo olika ögonskuggor, ekologiska sminkborstar osv, OCH JAG SMINKAR MIG INTE ENS!!! Vad tänker jag med? Blir nästan själv förvånad  :Thinking:

Det är samma med det mesta jag gör. Jag köper lökar och fröer för tusentals kronor, när det enda jag skulle ha var en tomatplanta (och sedan dör ändå allt ifrån mig för att jag inte orkar hänga kvar hela vägen ut för att ta hand om det).

Jag brukar säga att jag inte alls är impulsiv, kan liksom inte känna igen mig i det ordet. Blev till och med förbannad på psykologen som gav mig ADHD diagnosen och uttryckte att jag var impulsivare än genom snittet. Vad fan snackade han om? Men okej, jag ser det nu.

Guilty as charged  :Felon:

Jag har en ätstörning. Fast att den inte är i en aktiv fas just nu så finns det hela tiden i bakhuvudet och jag vet att det inte krävs mycket för att den skall krypa fram och blir större än alla andra tankar som existerar där inne. Det kanske räcker att du tittar på min tallrik och frågar om jag verkligen ska äta sååå mycket, frågar om jag har gått upp i vikt, kommer med en kommentar om mitt val av godis eller ifrågasätter mitt val av träning.

Några små ord kan få min ångest att vakna och ta över hela mitt liv. Tanken på maten och vikten växer sig då större och större och tillslut kretsar dagarna bara kring det.

Varje dag strävar jag efter balans, jag får inte äta för mycket, men inte heller för lite, jag får inte träna hejdlöst men inte heller avstå och jag vill inte sluta helt med godis, men inte heller frossa. VARJE DAG gör jag små små val som du kanske inte ens tänker på, val som antingen kan hjälpa mig bort från min ätstörning eller stjälpa mig in i den igen…och ibland vet jag inte själv vilket.

En ätstörning syns inte alltid utanpå, men den känns, inuti. Min ätstörning kallades UNS (utan närmare specifikation) det innebar att jag hade en blandning av anorexi, bulemi och ortorexi. I perioder kräktes jag, i andra svälte jag mig själv och under år kunde jag inte stoppa något i min mun utan att träna efteråt. Det brukade bli ca 4-5 pass om dagen.

Idag är man omringad av dieter, bantare och träningsfreak. Själv kan jag inte gå i närheten av något av det. Det är som om jag vore allergisk. Skulle jag börja med en diet triggas min ätstörning i gång och så är jag där igen, tillbaka på ruta 1. När någon pratar träning med mig snurrar det runt i hela kroppen och jag vill springa tillbaka till mitt gamla liv där jag vägde 15 kg mindre. För när jag tittar mig själv i spelgen idag så ser jag inte mig själv, det är inte jag. Jag är mindre än så, kan bättre än så, vet bättre än så.

Jag blir triggad hela tiden, inte bara av min egen spegelbild. Nej för idag finns det runt mig oavsett vilket håll jag vänder mig åt. Det enda jag kan göra är att hålla mig i och åka med. Men jag är rädd, varje dag, att någon ska väcka besten inom mig, att någon ska locka ut den. Liksom öppna dörren som jag stängt och låst. Att jag ska bli uppäten inifrån medan du står och tittar på.

Jag är rädd att tappa kontrollen, halka tillbaks till platsen som jag kämpat mig ifrån. Att du denna gången inte kommer att finnas där för att dra mig upp.