För ”frisk” för att vara ”sjuk”? 2 kommentarer


rope-667267_640

Ibland tänker jag att jag är för frisk för att vara sjuk. Att jag inte är tillräckligt illa däran för att kunna kvalificeras in till att få någon hjälp. Jag skulle behöva skrika, gapa, gråta hejdlös. Jag skulle behöva vara arbetslös/sjukskriven, sluta duscha eller dricka alldeles för mycket alkohol. Det är som om de på något sätt behöver ett bevis på att det jag säger är sant, att min yta är för välpolerad för att rymma så mycket trassel där under.

Mina problem syns inte, finns inte, för någon annan. Det är nästan att jag ifrågasätter mig själv, SKÄRP DIG, är det verkligen så jobbigt? Du har ju klarat hela vägen hit, gå lite till!!!

Jag är anställd, har ett heltidsjobb, har aldrig varit arbetslös en dag i mitt liv. Jag har en familj, som fungerar, vi älskar varandra och har det bra. Jag har ett företag, där jag lägger hela pusslet själv….men ändå så mår jag dåligt.

Jag har en ångest som aldrig lämnar min sida, den är egentligen det enda jag vet med all säkerhet kommer finnas där när jag vaknar upp varje morgon. Jag har en hyperaktivitet som hela tiden tvingar mig i rörelse och inte låter mig stå still och en impulsivitet som alltid får mig att göra nytt, att aldrig stanna kvar. Jag passar liksom inte in i någon grupp vart jag än vänder mig.

Jag bad om en samtalskontakt för några månader sedan på min vårdcentral, jag fick träffa en samtalsterapeut vid tre eller fyra tillfällen. Hon frågade vad jag tyckte om kontakten och jag svarade ärligt att även om jag inte trodde att hon kunde hjälpa mig så var jag tacksam över att bara få prata, jag kände ett behov av att få prata…

Samma dag avslutade hon kontakten. Hon sade att jag hade så mycket kunskap själv, att hon inte kunde hjälpa mig, att jag skulle vända mig till öppenvårdspsykiatrin för att få någon med mer kunskap om min problematik. Jag trodde inte mina öron. Här var jag för sjuk, för avancerad för att de skulle kunna hjälpa mig, de tyckte att jag hade den kunskap jag behövde själv. När jag kommer till öppenpsykiatrin så är jag alldeles för frisk, där finns det folk som är i större behov av hjälpen än jag…

Vad krävs för att få hjälp, vad krävs för att få stanna kvar? Det känns som man inte blir tagen på allvar, att man likt en leksak kastas runt bland olika instanser, och kanske får man inte stanna kvar för att få hjälp förrän man tappats i marken flera gånger och gått sönder helt?

Jag vet att hon såg besvikelsen i mina ögon. Hon ville att jag så fort som möjligt skulle lämna rummet medan jag förstelnat satt kvar. Ledsen, chockad. Jag kände av hennes osäkerhet, hon var stum. Hon ville att jag skulle säga något, le, tacka för hjälpen, säga att allt kommer blir bra.

Jag kände mig så liten där jag satt, förminskad. Som ett barn som frågat om det går och leka men inte får vara med. Jag bad dig om hjälp, men du sa nej. Jag grät när jag gick därifrån, och du lät mig gå. Jag undrar om du, liksom jag kände dig misslyckad och lade skulden på dig själv? Jag undrar om du, fast att du sa att jag fick höra av mig, vet att jag aldrig kommer att komma tillbaka….


Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “För ”frisk” för att vara ”sjuk”?

  • Linda Palmqvist

    Hej Jessica! Jag tycker verkligen om din blogg, om man nu kan tycka om att läsa om någon som mår dåligt. Jag tycker om den för att jag känner igen mig så otroligt mycket. Det finns mycket som skiljer oss åt, men samtidigt så känner jag igen mig i så mycket att det nästan är otäckt. Fast det är skönt på samma gång, jag känner mig lite mindre ensam i min ångest. Tack för det! Jag vet att det inte spelar någon roll vad jag skriver; ditt mående kommer inte förbättras för det och jag vet absolut inte hur det känns för dig, men jag vet hur det känns, och framförallt kändes, för mig, så jag vill bara skriva att du inte ska ge upp. Jag är övertygad om att det är fler som jag som verkligen uppskattar att du sätter på pränt alla dessa jobbiga och ”otillåtna” känslor och ämnen.