Sovande ätstörning…


diet-398611_640

Jag har en ätstörning. Fast att den inte är i en aktiv fas just nu så finns det hela tiden i bakhuvudet och jag vet att det inte krävs mycket för att den skall krypa fram och blir större än alla andra tankar som existerar där inne. Det kanske räcker att du tittar på min tallrik och frågar om jag verkligen ska äta sååå mycket, frågar om jag har gått upp i vikt, kommer med en kommentar om mitt val av godis eller ifrågasätter mitt val av träning.

Några små ord kan få min ångest att vakna och ta över hela mitt liv. Tanken på maten och vikten växer sig då större och större och tillslut kretsar dagarna bara kring det.

Varje dag strävar jag efter balans, jag får inte äta för mycket, men inte heller för lite, jag får inte träna hejdlöst men inte heller avstå och jag vill inte sluta helt med godis, men inte heller frossa. VARJE DAG gör jag små små val som du kanske inte ens tänker på, val som antingen kan hjälpa mig bort från min ätstörning eller stjälpa mig in i den igen…och ibland vet jag inte själv vilket.

En ätstörning syns inte alltid utanpå, men den känns, inuti. Min ätstörning kallades UNS (utan närmare specifikation) det innebar att jag hade en blandning av anorexi, bulemi och ortorexi. I perioder kräktes jag, i andra svälte jag mig själv och under år kunde jag inte stoppa något i min mun utan att träna efteråt. Det brukade bli ca 4-5 pass om dagen.

tape-403586_640

Idag är man omringad av dieter, bantare och träningsfreak. Själv kan jag inte gå i närheten av något av det. Det är som om jag vore allergisk. Skulle jag börja med en diet triggas min ätstörning i gång och så är jag där igen, tillbaka på ruta 1. När någon pratar träning med mig snurrar det runt i hela kroppen och jag vill springa tillbaka till mitt gamla liv där jag vägde 15 kg mindre. För när jag tittar mig själv i spelgen idag så ser jag inte mig själv, det är inte jag. Jag är mindre än så, kan bättre än så, vet bättre än så.

Jag blir triggad hela tiden, inte bara av min egen spegelbild. Nej för idag finns det runt mig oavsett vilket håll jag vänder mig åt. Det enda jag kan göra är att hålla mig i och åka med. Men jag är rädd, varje dag, att någon ska väcka besten inom mig, att någon ska locka ut den. Liksom öppna dörren som jag stängt och låst. Att jag ska bli uppäten inifrån medan du står och tittar på.

Jag är rädd att tappa kontrollen, halka tillbaks till platsen som jag kämpat mig ifrån. Att du denna gången inte kommer att finnas där för att dra mig upp.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.