Psykisk ohälsa

När jag var 17 år tog en i min umgängeskrets sitt liv. Vi var inte nära vänner. Träffades på fester eller hos gemensamma kompisar. Han såg ut som alla gör mest, och betedde sig inte mer annorlunda än någon annan. Han var inte Mr populär men å andra sidan inte vad jag vet heller mobbad eller utstött.

Jag undrar hur jag kunde titta in i det där ögonen utan att märka vad som pågick där inne. Jag undrar om jag någon enda gång faktiskt frågade hur han egentligen mådde. Jag såg det liksom aldrig komma.

Bakom stängda dörrar valde han att ta sitt liv, 17 år gammal.

17 ÅR GAMMAL!!!

Jag undrar vad det var som gjorde så ont, som vägde så tungt, att han valde att avsluta sitt liv. Varför väljer egentligen en 17 åring med hela livet framför sig att inte gå vidare? Det låg ju ett hav av möjligheter framför hans fötter, kunde han inte se?

Han lämnade flera frågetecken bakom sig och jag minns än idag samtalet där jag fick informationen och jag minns också den overkliga känslan efteråt. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, att det skulle hända någon som JAG kände.

I vårt land är i dag självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga och självmordsförsöken bland unga ökar. Ungefär en ungdom under 19 år tar sitt liv varje vecka. Den åldersgrupp där flest tar sitt liv är 65+.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar nationellt för att radikalt minska självmorden.

Under 2013 tog cirka 1600 svenskar sitt liv. Det är sex gånger fler än det antal som dör i trafikolyckor. Staten satsar 3 miljoner kronor till den myndighet, NASP, som ansvarar för att forska kring suicid och ta fram suicidpreventiva program. Samtidigt satsar staten 100-150 miljoner på trafiksäkerhetsforskning.

För mig är det en självklarhet att stötta kampen. Lika självklart som att det ska vara nolltolerans på dödsfall i trafiken, skall det vara nolltolerans för självmord. Bli medlem eller köp några av deras smycken, det gjorde jag.

Deras webbshop hittar du här.

Det är enkelt att säga, och jag har själv inte alltid tänk så. Men ju äldre jag blir så försöker jag att alltid lära mig något av alla mina misstag, och jo det sker en hel del. Jag har ju som jag sagt tidigare väldigt höga krav på mig själv och för att inte sänkas av varenda litet misstag måste jag se det som lärdomar.  Många tror att jag inte har några svårigheter då jag klarat av att plugga på högskola och har ett jobb. Men jag har tagit mig framåt likt en labyrint, när jag inte kommit vidare så har jag vänt och gått åt ett annat håll.

Jo, jag har klarat högskolan och tagit ut en examen, men jag har också en hel del kurser jag påbörjat och inte avslutat. Men det syns ju inte. Jag läste också mina egna kurser, valde bara ut ämnen jag brann för och tyckte var intressant. Hade jag gått ett färdigt program hade det kanske inte funkat lika bra.

Jo, jag har ett jobb. Men jag har också bytt jobb väldigt ofta, vissa jobb känner jag tar för mycket energi av mig, jag utförde dem (enligt min egen åsikt) därför mindre bra. Men det betyder inte att jag är dålig eller sämre än någon annan. Det betyder att jobbet inte passade mig, min personlighet.

Jag har startat ett företag som jag sålt, en förening som lagts ned. Jag har vid många tillfällen inte nått mina mål, men jag hakar inte upp mig vid det. Jag fortsätter framåt…

Sluta hänga upp dig på sakerna du inte kan, eller på dina misslyckanden. Det finns så himla mycket som du faktiskt gör bra, till och med bättre än någon annan. Håll kvar i dom sakerna och låt dem växa sig större. För varje sak jag lägger bakom mig, har jag något nytt framför mig. Av varje ”misslyckande” tar jag med mig något. Hade jag aldrig chansat, hoppat på de där tågen som gått förbi…så hade jag inte varit på den destinationen jag är idag. Jag har fortfarande mål jag strävar mot, jag har inte nått fram än, och jag vet inte än vad som väntar bakom nästa krön. Jag vet inte vart jag hamnar, vad som blir min slutdestination. Det kanske inte alls blir som jag tänkt mig.

Men var inte rädd för att chansa, resa, kommer du inte hela vägen fram med ett tåg, som kommer det alltid ett nytt. Livet går sällan som på räls, men är du säker på din destination, ditt mål så sluta aldrig att försöka. Det går inga mer tåg… Men cykla då, spring, kryp, ta dig framåt. Det finns alltid mer än en väg, ett sätt. Hitta ditt!

Människor har alltid sagt till mig vad man inte kan. Man kan inte jobba och plugga samtidigt. Man kan inte jobba, plugga och driva företag samtidigt, och man kan framförallt inte kombinera oavanstående med att ha en familj.

Man kan inte byta jobba hela tiden, men kan inte helt plötsligt ändra riktning i livet, man kan inte leva efter att följa sina impulser, man kan inte….

Vänner, familj, läkare, lärare och arbetskamrater har hela tiden sagt till mig vad jag inte kan.

En dag kom in kille med ADHD i på mitt kontor, han suckade och satte sig på stolen. -På behandlingen säger hon att jag ska ta en sak i taget hela tiden. Men det funkar inte i min hjärna med tusen planer och idéer. Det går liksom inte tillräckligt fort.

Killen försöker att bli drogfri, nykter och jag såg hopplösheten i han blick. Jag sätter mig bredvid honom.

-Tänk om det inte är så!

Han tittar förvånat på mig.- Vad menar du?

-Tänk om det är så att du inte är som alla andra. Att du kanske BEHÖVER ha flera saker i gång hela tiden för att må bra. Att du kanske behöver växla aktiviteter i stället för att göra en sak i taget…

Jag såg ljuset komma tillbaka i hans ögon. -Kan det vara så? Men dom säger ju att….

-Dom är inte du, dom vet inte vad du behöver. Kanske är det sådant som drar ner dig. När folk säger till dig vad du inte kan, när folk hela tiden drar dig tillbaka till en och samma uppgift. Du tröttnar, det går får långsamt, du fixar inte att göra det på det sättet och tar ett återfall….du kanske istället måste hålla DIN fart, leva efter din förmåga, INTE någon annans.

Han gick ut ur mitt rum som en annan kille än han kom in. En kille med en plan, en kille som hade tro på sig själv, en kille med styrkor, förmågor, kanske till och med större än andras. Han sa att ingen hade sagt det till honom förut, att alla hade försökt att pressa in honom i samma mall. En mall där han kände att han inte passade in, fick plats. Den fick honom och kvävas och vilja fly. Jag tänker på honom ibland. Jag hoppas att han har hittat sin fart, sitt tempo, att han själv håller i taktpinnen och inte lever efter någon annans.

Jag har klarat skolan, trots att jag jobbat HELA TIDEN. Jag driver företag samtidigt som jag arbetar heltid. Jag har gjort allt det och mycket där till, trots att folk säger att jag inte kan, att det aldrig kommer att gå. Jag har gjort det för att jag kan!

Låt aldrig någon säga till dig vad du kan eller inte kan. Följ inte mallen på hur man ska göra. Den är inte på riktigt, se den som en rekommendation, passar den inte dig så hoppa inte i den! Andra kanske inte kan, de kanske inte orkar. Men samma behöver inte gälla för dig.

Jag vill säga till dig att du kan. DU kan! Du kan! DU, just DU, DU KAN!

Ja jag vet att det låter sjukt, men det är sant. Har du burit ångest för länge så blir det tillslut din trygghet, något man ständigt kan hålla i hand, lita på och till slut inte vill vågar bli av med. För trots allt så vet du faktiskt inte hur det är att vara utan, och det skrämmer dig.

[Tweet ”Att ständigt ha ångest blir ett sätt att leva, att ha kontroll.”] Och hur du än vrider och vänder på det så vill du inte förlora den, kontrollen. Hur känns det att inte vara förberedd, att inte ständigt vara redo, att inte förvänta sig det värsta?

För mig känns det som att falla fritt, som att hoppa utan fallskärm. I dagsläget kan jag alltid lita på att min fallskärm löses ut, den gör mig trygg, fångar alltid upp mig. Jag tycker om min fallskärm, trots att den löses ut allt för ofta, gör att jag tappar fart och fast att jag trasslar in mig i snörena. Men jag vet ändå att den är där, alltid.

När jag springer fladdrar den som en extra tyngd bakom min rygg, den gör att jag alltid får kämpa hårdare. Men jag har blivit vältränad och tar det ofta som ännu en utmaning. Jag springer ALLTID i motvind, det är så mitt liv ser ut. Jag har en hårdare kamp. Men jag tar den, igen, igen och igen…

När läkaren kommer med tabletter i handen känns det som att han klipper av linorna bakom min rygg. Jag blir jag förskräckt, förstenad.

Läkaren tittar frågande på mig. Jag drar min fallskärm närmare min kropp. Stoppar tryggt in den i min väska och håller den tätt intill mig.

-Vill du inte bli av med den där, säger läkaren och tittar frågande på mig.

-Jo men jag vågar inte släppa taget.

Han bänder loss mina händer från stycket av tyg.

-Se så släpp taget nu, det kommer bli bra.

Det känns som att han tar en del av mitt liv och slänger det undan.

Jag tittar på hans hand. -Kan den där lilla saken verkligen hjälpa mig?

-Kan den här lilla saken verkligen skada dig?

Jag skulle önska att man istället för att kasta undan min förflutna avlägsnade det bit för bit. Att jag själv fick klippa en tråd i taget. Att jag sakta fick öva mig på förtroende, tillit.  [Tweet ”Jag letar efter en lösning, du tror att du bär på svaret.”]

-Du kommer känna dig lättad, fri. Slippa tyngden som du bär. Det är inte så man ska leva.

Nej det är inte så man ska leva, men det är så mitt liv ser ut. Och vad du inte förstår är att den där lättnaden du pratar om, det är den som skrämmer mig. Jag tar på mig min slitna ryggsäck, går ut från ditt kontor. Vänder mig inte om.

Jag anser att det är viktigt att analysera sig själv. Jag behöver ständigt lyssna inåt för att veta när jag är mer eller i mindre i balans. Annars slår det över mig som en våg, jag är totalt oförberedde och fattar inte vad den kommer ifrån. Sen sitter man där dyblöt med ångest över att man höll på att drunkna. Själva händelsen kanske är över, förbi. Men känslan sitter kvar i dig ändå.

Ångest är en normal reaktion, något vi människor behöver för att överleva. Den säger oss något. Men det är inte samma sak som att du behöver leva med den dygnet runt under samma tak. Nej, ångesten är en känsla som endast ska hälsa på dig tillfälligt, en känsla som ger dig samma lycka, lättnad varje gång den lämnar dig.

Ett första steg på vägen är att ta reda på om din ångest kommer inifrån eller utifrån. Vad handlar den om? Vad vill den säga dig? Får du ångest av ditt jobb, känner du dig stressad, maktlös där? Ja då säger din kropp till dig att du ska byta plats. Finns det någon person runt dig som skapar obehag, där du får ångest av att bara veta att ni kommer att mötas? Ja men då säger din kropp att det finns ett problem liggande där. Lös det, eller undvik det. (jag föredrar det första). Du kan leva med en gnagande oro som försöker påminna dig om att du ska göra en förändring. LEV INTE MED DEN, LYSSNA PÅ DEN!

Sen är jag fullt medveten om att förändring inte är lätt, att byta jobb, relation, umgänge eller bostad går inte enkelt och det är inte det jag vill säga. Jag vill säga att det viktiga är att du vet skillnaden. Att du vet vad det är som behöver förändras. För om du bara låter ångesten vara så flyter den snart ut över HELA ditt liv och du kan ha svårt att se vart den började. Helt plötsligt hittar du inte längre någon lösning. Du vet inte vilka trådar du skall ta tag i.

I detta fall kanske du behöver prata med någon, samtalsstöd, eller få hjälp med att dig ut ur ditt problem. En dag i taget, ett steg i taget.

Har du däremot en ångest som bor i dig trots att allt runt dig är bra. Du ”trivs” med ditt liv och har ingenting du vill förändra men ändå är det något på insidan som spökar? Ja men då kanske du har andra saker du behöver jobba med. Kanske är det din barndom, PTSD eller en ångestsjukdom du behöver jobba med? Kanske har ångesten flyttat in i din kropp utan att den har rätt att vara där? I dessa situationer finns det inte ens några trådar att ta tag i, inga problem som ska lösas.

Oavsett är det viktigt att DU vet skillnaden. För det är bara du som kan skapa förändringen. Mår du dåligt på grund av yttre omständigheter eller är det inre omständigheter som skapar ditt obehag?

Ta därför för vana att scanna dig själv, checka av varje område i ditt liv, och nej du ska inte nå 100% men du kanske ska ligga på 80%. Det viktiga är att utforska om det finns ett område som är alarmerande lågt. Ta då hjälp av någon, skriv en handlingsplan och lös problemet! Samma sak om du inte hittar något i ditt liv du vill förändra men ändå går runt och bär på en tung nedstämdhet. Sök hjälp och ta emot den!

Och jag menar inte att vi ska gå runt och vara lyckliga varje dag, för nej så ser livet inte ut. Men det måste finnas något annat än att ständigt leva på toppen eller på botten. Jag vill att vi ska leva i mitten. Jag vill att du ska vara tillfredsställd, nöjd. Gå och lägg dig tillfredsställd, vakna tillfredsställd, lev ditt liv, tillfredsställd.

Vill tipsa om Christian Dahlströms nya podcast Sinnessjukt. Tidigare hade han och Rebecca Anserud ”Psykpodden”som jag hoppas att ni har lyssnat på. Båda finns att hitta på itunes. Det första avsnittet handlade om försäkringskassan och mindfulness. Jag hoppas på fler spännande avsnitt!!

Egentligen vill du bara att någon ska se, höra, stoppa dig. Problemet har blivit för stort för att du själv skall kunna skaka av dig det från dina axlar. Men hur ska du kunna ta dig själv på allvar när din omgivning inte gör det? Det finns inga blodprover som mäter din psykiska hälsa, din trötthet, din kamp. Ingen annan ser den, känner den än du.

Du är trött, så trött att du nästan skulle kunna göra vad som helst för att få vila. Ändå fortsätter du, strävar på. Du önskar att du bröt ett ben, blev sjuk, ”på riktigt”. Så att du fick tillåtelse att stanna upp. Var tvungen att stanna upp. Själv vågar du inte sakta ner farten, är rädd att falla omkull, för alltid.

Trycket över bröstet är din frukost och spänningshuvudvärken din efterrätt. Du är rädd för att någon ska stanna dig i din framfart och fråga dig hur du mår, för nu kan du inte hålla det inne längre. Du faller ihop och gråter hejdlöst.

För att undvika att någon ställer dig frågor du inte orkar besvara börjar du undvika arbetskamrater och vänner. Stänger in dig, tror du ska drunkna om du får minsta uppgift till på din axlar. Du känner dig panikslagen, som att du vevar och skriker efter hjälp men att den bara går dig förbi. Fast innerst inne vet du att ingen ser din kamp, när någon försökt att kasta en livboj runt din hals har du irriterat tagit av dig den och hävdat att du inte behöver någon hjälp, du kan själv simma till land.

Men nu har du varit nere under ytan och vänt. Du är rädd och går motvilligt till läkaren. Du hoppas att han ser dig. Ser DIG! En klump i bröstet och tårar i ögonen. Du möter hans blick och känner att du redan avslöjat din smärta. Jag har ont i bröstet, magen, händerna, jag är trött,  jag orkar inte mer….Jag vill ha hjälp viskar du. Medicin? frågar han.

En nål i armen. ”Du är frisk, det är inget fel på dig.” Det känns som ännu ett slag i bröstet. Hur kan du vara frisk när du aldrig känt dig sjukare? Du vill egentligen slänga dig på golvet och skrika, kasta dig runt hans ben och inte släppa taget förrän han lättat på din ångest. Tack säger du och går därifrån. Tack som om du vore tacksam, tack som om du hade fått någon hjälp.

Du lämnar vårdcentralen med ansiktet mot himlen, går långsamt tillbaka till jobbet.

Jag är frisk tänker du, tillfälligt lättad. Ler, för att det är lättare än att bryta ihop.

Nej det är sant. Jag borde leva ett normalnöjt liv, lagom tillfredsställd. Jag har ju man, barn, hus och jobb, så vad är egentligen problemet? Alla är friska, jag är trygg. Men ändå mår jag dåligt. Varför??

Min man brukar säga att man inte kan vara ledsen utan att veta varför. Men jo det kan man, jag är liksom ett levande bevis för det. Hela livet har det känts som om jag har ett stort blödande sår inuti, att jag burit en sorg så stor att den inte ens rymmer min kropp. Det är nästan som att man letat upp saker att vara ledsen över så att man ska ha rätten att få gråta.

Det känns liksom som att all världens bekymmer ligger på mina axlar, att jordens sorg bor i min kropp. Och jag har burit med mig den så länge jag kan minnas, jag är knappt medveten om tyngden på min ryggsäck längre, reflekterar inte över att den inte ens är min att bära. Kanske är det meningen att jag ska bära andras bördor, kanske är det min superkraft att klara av hur mycket skit som helst utan att falla.

Du har inget att vara ledsen för!

Nej, kanske är det det som är problemet. Hade jag haft det så hade jag fått hjälp och stöd. Kanske en klapp på ryggen, en varm kram. Någon som förstår min plåga. JAG kanske hade förstått min plåga.

Nu är den osynlig, till och med för mig själv. Jag ser den inte, men känner att den är där. Hur mycket jag än försöker att jaga ikapp den där känslan, för att syna den, ifrågasätta dess existens, så springer den i från mig eller drämmer till mig med full kraft. Som ett slag i ansiktet.

Igår satt jag och grät. För att något inom mig var tvunget till att komma ut, för att jordens alla sorger inte rymde min kropp eller kanske för att jag inte alls hade något att vara ledsen över….

När man lider av psykisk ohälsa håller man det ofta för sig själv. Inte alltid för att man skäms för det, nej utan för att omgivningen ofta tycker att det är jobbigt och inte är villiga att på riktigt lyssna.Vi tycker att psykisk ohälsa är personligt, privat, och inget man ska prata om. För mig är det som vilken ”sjukdom” som helst och inget jag vill skyffla undan eller gömma, för om det är något man mår dåligt av så är det att försöka dölja delar av sig själv.

Däremot pratar jag inte ofta om det, med någon. Men det beror inte på mig utan på min omgivning. Ofta kan man direkt avläsa i någons ögon om de kan ta emot det man bär inom sig, kan de inte det så öppnar man sig inte. Häromdagen var jag med om något ovanligt. Kan till och med säga att det aldrig har hänt innan i hela mitt arbetsliv.

Jag gick jag från mitt rum för att hämta vatten, omedvetet höll jag en hand för mitt bröst. En arbetskamrat som skulle gå förbi stannade till och tittade på mig.

-Har du ont i bröstet?

-Ja det känns jobbigt när jag andas.

-Har du ångest?

Jag blev lika förvånad som glad över hennes fråga, vanligtvis skulle en person ha frågat om jag varit förkyld, hade astma eller försökt att koppla ihop det med andra fysiska sjukdomar. Men där stod hon och var beredd att ta emot mitt svar utan att ens flacka med blicken.

-Ja, jag har ångest

-Är du stressad, har du försökt att djupandas lite?

Det var en ovanlig känsla att möta någon som vågade prata om ämnet utan flackande blick eller ögonen i golvet. Men vad är vi egentligen rädda för? Vad är det värsta som kan hända? Att du blir smittad? Att du gör människan ledsen? Jag lovar dig att personen är så van med sina känslor att han/hon utan svårigheter kan prata om dem, och kan han/hon inte det säger hon nog ifrån.

Ofta så undviker vi samtal med en arbetskamrat som varit sjukskriven för depression eller liknande, vi kanske på sin höjd frågar hur personen mår, men vi vill helst inte gå in på detaljer. Men om någon brutit en arm eller fått diabetes kan vi tänka oss att både studera personen röntgenplåtar eller få reda på sockervärdet. Där kan vi öppet berätta om våra egna erfarenhet och historier eller varför inte berätta om grannens diskbråck. Men vid psykisk ohälsa tystnar det.

På en av mina arbetsplatser blev en person plötsligt sjukskriven utan att vi fick veta varför, alla förstod att det var psykisk ohälsa för det var ofta den enda anledning till att man inte fick någon förklaring, annars visste man att det var rygg/nacke eller andra skador/sjukdomar. Men när det var något med psyket så tystades det ner, fast att alla egentligen visste.

Visste du att personer ofta återhämtar sig snabbare om den bemöts med öppenhet och respekt? Att en del av bearbetningen kan vara att få tala om det?

Jag önskar verkligen att det fanns fler personer som vågar se och möta problemet. Därför ber jag dig…Var inte en av dom som lägger locket på, öppna upp, dela med dig eller visa att du vågar lyssna, att du är villig att stanna kvar.