Är du en bra arbetskamrat?


IMG_0690

När man lider av psykisk ohälsa håller man det ofta för sig själv. Inte alltid för att man skäms för det, nej utan för att omgivningen ofta tycker att det är jobbigt och inte är villiga att på riktigt lyssna.Vi tycker att psykisk ohälsa är personligt, privat, och inget man ska prata om. För mig är det som vilken “sjukdom” som helst och inget jag vill skyffla undan eller gömma, för om det är något man mår dåligt av så är det att försöka dölja delar av sig själv.

Däremot pratar jag inte ofta om det, med någon. Men det beror inte på mig utan på min omgivning. Ofta kan man direkt avläsa i någons ögon om de kan ta emot det man bär inom sig, kan de inte det så öppnar man sig inte. Häromdagen var jag med om något ovanligt. Kan till och med säga att det aldrig har hänt innan i hela mitt arbetsliv.

Jag gick jag från mitt rum för att hämta vatten, omedvetet höll jag en hand för mitt bröst. En arbetskamrat som skulle gå förbi stannade till och tittade på mig.

-Har du ont i bröstet?

-Ja det känns jobbigt när jag andas.

-Har du ångest?

Jag blev lika förvånad som glad över hennes fråga, vanligtvis skulle en person ha frågat om jag varit förkyld, hade astma eller försökt att koppla ihop det med andra fysiska sjukdomar. Men där stod hon och var beredd att ta emot mitt svar utan att ens flacka med blicken.

-Ja, jag har ångest

-Är du stressad, har du försökt att djupandas lite?

Det var en ovanlig känsla att möta någon som vågade prata om ämnet utan flackande blick eller ögonen i golvet. Men vad är vi egentligen rädda för? Vad är det värsta som kan hända? Att du blir smittad? Att du gör människan ledsen? Jag lovar dig att personen är så van med sina känslor att han/hon utan svårigheter kan prata om dem, och kan han/hon inte det säger hon nog ifrån.

Ofta så undviker vi samtal med en arbetskamrat som varit sjukskriven för depression eller liknande, vi kanske på sin höjd frågar hur personen mår, men vi vill helst inte gå in på detaljer. Men om någon brutit en arm eller fått diabetes kan vi tänka oss att både studera personen röntgenplåtar eller få reda på sockervärdet. Där kan vi öppet berätta om våra egna erfarenhet och historier eller varför inte berätta om grannens diskbråck. Men vid psykisk ohälsa tystnar det.

På en av mina arbetsplatser blev en person plötsligt sjukskriven utan att vi fick veta varför, alla förstod att det var psykisk ohälsa för det var ofta den enda anledning till att man inte fick någon förklaring, annars visste man att det var rygg/nacke eller andra skador/sjukdomar. Men när det var något med psyket så tystades det ner, fast att alla egentligen visste.

Visste du att personer ofta återhämtar sig snabbare om den bemöts med öppenhet och respekt? Att en del av bearbetningen kan vara att få tala om det?

Jag önskar verkligen att det fanns fler personer som vågar se och möta problemet. Därför ber jag dig…Var inte en av dom som lägger locket på, öppna upp, dela med dig eller visa att du vågar lyssna, att du är villig att stanna kvar.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.