Nej det är sant. Jag borde leva ett normalnöjt liv, lagom tillfredsställd. Jag har ju man, barn, hus och jobb, så vad är egentligen problemet? Alla är friska, jag är trygg. Men ändå mår jag dåligt. Varför??
Min man brukar säga att man inte kan vara ledsen utan att veta varför. Men jo det kan man, jag är liksom ett levande bevis för det. Hela livet har det känts som om jag har ett stort blödande sår inuti, att jag burit en sorg så stor att den inte ens rymmer min kropp. Det är nästan som att man letat upp saker att vara ledsen över så att man ska ha rätten att få gråta.
Det känns liksom som att all världens bekymmer ligger på mina axlar, att jordens sorg bor i min kropp. Och jag har burit med mig den så länge jag kan minnas, jag är knappt medveten om tyngden på min ryggsäck längre, reflekterar inte över att den inte ens är min att bära. Kanske är det meningen att jag ska bära andras bördor, kanske är det min superkraft att klara av hur mycket skit som helst utan att falla.
Du har inget att vara ledsen för!
Nej, kanske är det det som är problemet. Hade jag haft det så hade jag fått hjälp och stöd. Kanske en klapp på ryggen, en varm kram. Någon som förstår min plåga. JAG kanske hade förstått min plåga.
Nu är den osynlig, till och med för mig själv. Jag ser den inte, men känner att den är där. Hur mycket jag än försöker att jaga ikapp den där känslan, för att syna den, ifrågasätta dess existens, så springer den i från mig eller drämmer till mig med full kraft. Som ett slag i ansiktet.
Igår satt jag och grät. För att något inom mig var tvunget till att komma ut, för att jordens alla sorger inte rymde min kropp eller kanske för att jag inte alls hade något att vara ledsen över….