Egentligen vill du bara att någon ska se, höra, stoppa dig. Problemet har blivit för stort för att du själv skall kunna skaka av dig det från dina axlar. Men hur ska du kunna ta dig själv på allvar när din omgivning inte gör det? Det finns inga blodprover som mäter din psykiska hälsa, din trötthet, din kamp. Ingen annan ser den, känner den än du.
Du är trött, så trött att du nästan skulle kunna göra vad som helst för att få vila. Ändå fortsätter du, strävar på. Du önskar att du bröt ett ben, blev sjuk, ”på riktigt”. Så att du fick tillåtelse att stanna upp. Var tvungen att stanna upp. Själv vågar du inte sakta ner farten, är rädd att falla omkull, för alltid.
Trycket över bröstet är din frukost och spänningshuvudvärken din efterrätt. Du är rädd för att någon ska stanna dig i din framfart och fråga dig hur du mår, för nu kan du inte hålla det inne längre. Du faller ihop och gråter hejdlöst.
För att undvika att någon ställer dig frågor du inte orkar besvara börjar du undvika arbetskamrater och vänner. Stänger in dig, tror du ska drunkna om du får minsta uppgift till på din axlar. Du känner dig panikslagen, som att du vevar och skriker efter hjälp men att den bara går dig förbi. Fast innerst inne vet du att ingen ser din kamp, när någon försökt att kasta en livboj runt din hals har du irriterat tagit av dig den och hävdat att du inte behöver någon hjälp, du kan själv simma till land.
Men nu har du varit nere under ytan och vänt. Du är rädd och går motvilligt till läkaren. Du hoppas att han ser dig. Ser DIG! En klump i bröstet och tårar i ögonen. Du möter hans blick och känner att du redan avslöjat din smärta. Jag har ont i bröstet, magen, händerna, jag är trött, jag orkar inte mer….Jag vill ha hjälp viskar du. Medicin? frågar han.
En nål i armen. ”Du är frisk, det är inget fel på dig.” Det känns som ännu ett slag i bröstet. Hur kan du vara frisk när du aldrig känt dig sjukare? Du vill egentligen slänga dig på golvet och skrika, kasta dig runt hans ben och inte släppa taget förrän han lättat på din ångest. Tack säger du och går därifrån. Tack som om du vore tacksam, tack som om du hade fått någon hjälp.
Du lämnar vårdcentralen med ansiktet mot himlen, går långsamt tillbaka till jobbet.
Jag är frisk tänker du, tillfälligt lättad. Ler, för att det är lättare än att bryta ihop.
Utan att funnit sin mening med livet, kan lätt depressioner och i värsta fall sjukdomar och ännu värre drabba en människa – självmord.
Personligen anser jag att ett av det, för läkare, ”enklaste” och t.o.m. farligaste dessa kan göra är, att sätta diagnoser på människor, så att meningslösheten inträffar, för ffa unga människor.
Diagnoser (läs egenskaper) kan t.o.m. vara en tillgång för individen, om dessa egenskaper används på positivt sätt, menar jag.
I stället för att sätta olika ”bokstavsdiagnoser” kanske man mera skulle koncentrera sig på att försöka få individer att förstå att dessa egenskaper kan leda till allvarliga problem, om man använder dessa på ”fel” sätt. Men även till något positivt om dessa användes ”rätt”.
Konsekvenserna skulle behöva lyftas fram – INTE diagnoserna.
För Gud genom Jesus Kristus finns INGA hopplösa fall.
Don´t misunderstand, wrong doing is never right,
And sin always has its payday, and it´s not a good payday either,
but, Jesus won’t leave you, I don´t care what the situation is.
Well, Through it all, through it all,
I’ve learned to trust in Jesus,
I’ve learned to trust in God;
Through it all, through it all,
I’ve learned to depend upon His Word.
Through it all, through it all,
I’ve learned to trust in Jesus,
I’ve learned to trust in God;
Through it all, through it all,
I’ve learned to depend upon His Word.