Ja jag vet att det låter sjukt, men det är sant. Har du burit ångest för länge så blir det tillslut din trygghet, något man ständigt kan hålla i hand, lita på och till slut inte vill vågar bli av med. För trots allt så vet du faktiskt inte hur det är att vara utan, och det skrämmer dig.
[Tweet ”Att ständigt ha ångest blir ett sätt att leva, att ha kontroll.”] Och hur du än vrider och vänder på det så vill du inte förlora den, kontrollen. Hur känns det att inte vara förberedd, att inte ständigt vara redo, att inte förvänta sig det värsta?
För mig känns det som att falla fritt, som att hoppa utan fallskärm. I dagsläget kan jag alltid lita på att min fallskärm löses ut, den gör mig trygg, fångar alltid upp mig. Jag tycker om min fallskärm, trots att den löses ut allt för ofta, gör att jag tappar fart och fast att jag trasslar in mig i snörena. Men jag vet ändå att den är där, alltid.
När jag springer fladdrar den som en extra tyngd bakom min rygg, den gör att jag alltid får kämpa hårdare. Men jag har blivit vältränad och tar det ofta som ännu en utmaning. Jag springer ALLTID i motvind, det är så mitt liv ser ut. Jag har en hårdare kamp. Men jag tar den, igen, igen och igen…
När läkaren kommer med tabletter i handen känns det som att han klipper av linorna bakom min rygg. Jag blir jag förskräckt, förstenad.
Läkaren tittar frågande på mig. Jag drar min fallskärm närmare min kropp. Stoppar tryggt in den i min väska och håller den tätt intill mig.
-Vill du inte bli av med den där, säger läkaren och tittar frågande på mig.
-Jo men jag vågar inte släppa taget.
Han bänder loss mina händer från stycket av tyg.
-Se så släpp taget nu, det kommer bli bra.
Det känns som att han tar en del av mitt liv och slänger det undan.
Jag tittar på hans hand. -Kan den där lilla saken verkligen hjälpa mig?
-Kan den här lilla saken verkligen skada dig?
Jag skulle önska att man istället för att kasta undan min förflutna avlägsnade det bit för bit. Att jag själv fick klippa en tråd i taget. Att jag sakta fick öva mig på förtroende, tillit. [Tweet ”Jag letar efter en lösning, du tror att du bär på svaret.”]
-Du kommer känna dig lättad, fri. Slippa tyngden som du bär. Det är inte så man ska leva.
Nej det är inte så man ska leva, men det är så mitt liv ser ut. Och vad du inte förstår är att den där lättnaden du pratar om, det är den som skrämmer mig. Jag tar på mig min slitna ryggsäck, går ut från ditt kontor. Vänder mig inte om.