Min ångest flyttar sig ju ständigt men de senaste veckorna har det handlat om sjukdomar. Tänk om jag är sjuk, barnen, min man!! Cancer, ALS, MS ja listan kan ju egentligen bli hur lång som helst. I Torsdag undersökte jag dottern så som jag ofta gör när jag är orolig, studerar leverfläckar, blåmärken osv. Till min rädsla tyckte jag att hon hade så mycket blåmärken, speciellt ett på armen som var jättestort. Själv säger hon att hon inte har slagit sig alls och vet inte hur de har uppkommit. Jag ser bara döden framför mina ögon, leukemi. Ångesten väcks! Vad gör man? Jo googlar såklart!! Som tur var blev jag lugnare efter lite googlade, hon är pigg, äter och inga svullna körtlar på kroppen. När jag lägger mig på kvällen har ångesten minskar lite även om jag känner att den fortfarande är där, liksom gnager.
På Fredagen var jag på föreläsning hela dagen och precis innan jag själv skulle upp på scenen märker jag att jag har ett missat samtal. När jag lyssnar av telefonsvararen är det skolsköterskan, dottern har varit där och visat upp sina blåmärken. Hon vill att jag ringer upp.
-Hej, ja hon har varit här och visat upp sina blåmärken. De på benen ser helt vanliga ut men det på armen…..det är förmodligen ingenting men det är väldigt lätt att åka in och ta ett blodprov.
-?
-Ja om du är orolig alltså..
-Orolig? Jag har ångestsyndrom! Jag är ALLTID orolig!!
-Ja men då kan hon åka in och lämna ett blodprov så slipper du vara orolig…
-Borde jag vara orolig, jag har precis lugnat ner mig för jag googlade ju och hon har inga andra symtom….
-Nej, precis så förmodligen är det inget, men man kan alltid lämna ett prov…
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon avslutade med att önska mig en fortsatt bra dag. Jag vet inte hur en vanlig människa utan ångestsyndrom skulle ta det här, anar att den också skulle känna en viss oro, panik. Men hos mig startar det igång en brinnande ångest. En känsla som gör att jag vill springa genom väggar, hoppa ut genom rutor. Jag vill bara bort, bort, fort, från paniken. Jag ringde hem till min man som lugnade mig med att hon hade tagit ett blodprov för någon vecka sedan som såg bra ut. Även om jag hörde vad han sa så kunde jag inte riktigt tro på det. Jag var tvungen att ringa honom igen några gånger för att dubbelkolla att det faktiskt var så.
-Är du säker på att det har tagit blodprov? Riktigt säker? Vad sa dom då? Är du säker på att dom sa så?
Sen fick han beskriva i detalj hur de stack henne i fingret och sade att allt såg bra ut.
Jag tror inte omgivningen förstår hur uppjagad jag blir. Jag har ju hela tiden ångest. Det är som en brasa som ständigt glöder, kastar man då minsta grej på, spelar ingen roll hur litet det än är så sprakar det upp till en stor stor eld som tar tid för mig och släcka, och jag bränner mig varje gång. Blir trött, utmattad, rastlös, orolig.
Man behöver inte elda upp mig, det gör jag så bra själv. Det du behöver göra är att lugna mig, lägga en filt över elden, försöka se till att den slocknar så gott det går.
