Psykisk ohälsa

Tänk dig att din tröja har blivit för liten, den sitter åt, gör det svårt för dig att röra dig. Börjar den spänna lite till är du rädd för att inte kunna andas. Eftersom du bara ha EN tröja går du givetvis för att köpa en ny. Du frågar expediten om hjälp, beskriver hur din nuvarande tröja känns och hur den har känts tidigare, att du vill ha den där gamla känslan tillbaka. Expediten går in på sitt lager och letar, hon kommer sedan ut med ett leende. Den här blå tröjan skulle passa dig perfekt! De flesta som tar på sig den trivs riktigt bra i den, medan andra inte gillar den alls….eller dom kan precis som du beskriver må riktigt dåligt av att ha den på sig.

-Jaha…. men har du ingen annan tröja som är bra, som man inte mår dåligt av?

-Nej, problemet med alla tröjor är att man måste prova dem först för att hitta rätt. Det vet man liksom inte innan. Det är viktigt att du provar den i 4-6 veckor utan att ta den av dig oavsett om den kliar, sticks eller om du känner att du inte kan andas. Känslor av panik kan uppstå och du vill slita av dig den, MEN GÖR INTE DET. Dessa känslor går oftast över och gör de inte det så får du bara komma tillbaka och byta tröja. Det är inga problem, säger hon med ett klämkäckt leende.

-Vad säger du, vill du prova?

Hade du velat ta på dig den tröjan?Anledningen till att jag berättar denna historia är för att du ska förstå oss som behöver medicin men inte äter den. Att prova ett piller är inte lika lätt som att prova nya kläder och ta av dig dem om de inte passar. Nej att prova ut en medicin innebär att stå ut med sin egen ohälsa + några extra biverkningar i några veckor, månader. Förhoppningsvis hjälper medicinen och din ohälsa går över och för hoppningsvis biverkningarna också men i sämsta fall stannar allting kvar eller förvärras. När du sedan tvingas sluta för att den får dig att må sämre än vad du gjorde innan så får du YTTERLIGARE biverkningar i form av utsättningssymtom!

Sen ifrågasätter folk varför man inte tar medicin. Jag ifrågasätter istället varför det inte finns andra lösningar än medicin. Varför det inte finns annan hjälp? Det är 2015, och jag kan inte ens få en person att prata med (som inte försöker övertala mig att ta en medicin). Jag säger inte att medicin är fel, absolut inte. Den är jättebra om den fungerar. Men jag vill få mer förståelse för varför man väljer att avstå.

Merparten av de person jag träffar i mitt yrke väljer att avstå från medicin fast att det skulle behöva den. När jag frågar dem varför svarar ALLA för att medicinen fick dem att må SÄMRE. Och jag förstår dem. Jag har aldrig tidigare velat hoppa ut genom ett fönster (utan att öppna det först) förrän jag hade Concerta i min kropp. Hur ska jag kunna härda ut och stanna i den känslan, öka dosen och äta medicinen i några veckor till när jag har jobb, barn, en familj att ta hand om?

Nej. Jag har testat olika ”tröjor” de passade inte mig och fick mig att må sämre. Nu vill de att jag ska prova nya, men hur många ska man prova liksom? Nej jag behåller nog min tröja på, även om den inte passar mig perfekt. Fast att den sitter tajt och får mig att känna mig instängd i min egen kropp så har jag aldrig heller hittat något som passat mig bättre.

Medicin är absolut en hjälp, men jag vill inte att det ska vara den enda hjälpen. Fram med alternativen. Nu!

De senaste två dagarna har det varit fullt upp, så resten av kvällen ska jag nog sätta mig ner och bara andas. Tankarna snurrar runt så fort att jag blir yr och inte hinner registrera dem. I morgon jobbar jag halvdag och skall tillbringa eftermiddagen med att lyssna på någon annan som föreläser. Fredrik Westin som kör föreläsningen ”jag är inte pappa till en skitunge, jag är pappa till stålmannen”  är i Uddevalla i morgon. Ett tips för er som bor i närheten!

Mer info om föreläsningar i närheten hittar ni genom Attention i Uddevalla.

Just nu känner jag mig lite krasslig. Ni vet ont i halsen, huvudet och känner mig allmänt hängig. Men jag är en sådan där person som inte tillåter mig att vara sjuk förrän jag har något bevis på det, så som tex feber eller kräkning, först då är det okej att sjukskriva sig från jobbet och vila upp sig. Annars reser man sig upp och gör sin plikt oavsett hur dåligt man mår.

Självklart vet jag att det är fel, att man kan vara sjuk och i behov av att vila utan att febertermometern visar 39 c. Men ändå är det som att jag behöver ett bevis, något som säger till mig att nu har du rätt till en paus. Jag vet inte annars hur jag ska mäta mitt mående, vart man sätter gränsen. Trots att termometern inte alltid talar sanning fortsätter jag att använda den som evidens för mitt mående, när jag istället hade kunnat fråga mig själv och fått ett mer sanningsenligt svar.

Jag tänker att många har samma problem när det gäller psykisk ohälsa. Eftersom mående ofta kommer successivt hur ska man då veta när man gått över gränsen? Hur vet man att man behöver söka hjälp, hur vet man att det är allvar?

Jag föreställer mig att det skulle finnas en liknande termometer gällande psykisk ohälsa, att du stoppar den i din mun och den mäter av graden av ångest. När mätaren är över normalnivå indikerar den. Den visar då att du behöver stanna hemma och vila upp dig ett tag. Om termometern indikerar dagligen och det tar veckor utan att den sjunker tänker jag att man likt vanlig feber söker hjälp. Så som du skulle ha gjort om det gällde en somatiskt sjukdom du inte kunde skaka av dig. Den visar för dig att du behöver MER än att bara vila. Men de flesta är likt jag själv blinda och kör på tills allvarligare symtom inträder.

Jag vill att du ser den där ångesttermometern framför dig, och att du om så bara för 1 minut stoppar den i din mun. Blunda och bara vänta…Vad säger termometern? Jo, du vet vad den säger, du skiter bara i och lyssna! Ja jag vet om dina ursäkter, jag bär på dem själv.

*Jag har inte tid

*Det går över i morgon, eller nästa dag, eller nästa..

*Det är bara en fas jag behöver ta mig igenom..

*Jag ska bara..

*Termometern ljuger, jag mår bra

*Inte kan väl jag sjukskriva mig på grund av en känsla!!!

Jo men det kan du! Ta ditt mående och dig själv på allvar! Många gånger behöver man inte en läkares åsikt om sin allmänstatus för ofta vet du bäst om den själv. Du väljer bara att inte lyssna.

Hur många grader visar din termometer?

”Jag kom ur en depression jag inte ens visste att jag hade” hörde jag någon säga vid ett tillfälle. Visste du att en depression kan komma smygande? Att den kan lägga sig över dig som en tunn knappt märkbar hinna som med tiden växer sig tyngre och starkare? Successivt tar den tillslut över hela dig.  Många tror att man själv är den förste som märker det. Man har en föreställning om att allt blir svart och du bara ligger i ett hörn och gråter. Ja visst kan det vara så. Men visste du att en depression också kan börja med att vara grå? Till en början i en ljus skala men som med tiden mörknar, och om du har otur blir den nattsvart.

Du vet själv att du drar dig undan, att du slutar med saker som du tidigare gillat, men du tänker att det bara är en period, eller att det är så livet ser ut just nu. Att det kanske är en ny fas i ditt liv, att det är så det ska vara. Inte tänker du att du börjar bli deprimerad bara för att du inte längre orkar prata med dina vänner, ta långa promenader eller träna som du gjorde förut.

Plötsligt känns allting bara meningslöst, du finner dig i det och stänger i dig tillsammans med den känslan. Även om du ser mörkret komma emot dig, även om du märker av skillnaden på ljus så orkar du inte fly, vet inte vart du ska ta vägen.

Den där extra tyngden blir din vardag och den växer sakta men säkert för varje dag. Folk runtom dig märker att du drar dig undan, dom är snälla och låter dig vara ifred, vilket gör att du faller längre och längre ner.

Det är inte deras fel. De kan inte se de avgrundsdjupa hålet du har bakom dig. Det är inte heller ditt fel, för du blir sänkt, nedtryckt, och kan omöjligtvis ta dig upp  med egen kraft.

Har ditt liv plötsligt fått en annan färg? Stanna upp, sträck ut handen och låt någon hjälpa dig. Jag vet att du tror att du har allt under kontroll, men det är en illusion som gör att du bara faller hårdare.

Har du märkt att någon i din närhet drar sig undan? Säg till personen vad du ser, vad du känner. Uttryck din oro och erbjud din hjälp, om och om igen. Ta situationen på allvar även om den idag är ganska liten. Våga mota Olle i grind.

Just nu har jag påbörjat en behandling hos en akupunktör mot stress/ångest på vårdcentralen. Och jag är ledsen att behöva säga det men för mig kändes det som att de inte tog mitt problem på allvar genom att sätta fyra nålar i min kropp. När jag gick därifrån vid det senaste tillfället kände jag mig uppretat, förbannad. Som om dom stulit min tid.

Det värsta jag vet är att ligga still (ja jag vet att jag mycket väl kan behöva det) men att ligga där, få nålar i kroppen och någon som trycker på en medan jag kämpar emot. Nej, det gjorde mig inte lugnare, tvärtom.

Jag säger inte att akupunktur är dåligt eller inte fungerar, nej det har jag ingen kunskap eller erfarenhet om och kan därför inte uttala mig. Men jag säger att känslan (för mig) över att behöva stå ut med det där jäkla lugnet får mig tvärtemot att må bra. Jag mår skit!!!

Det är samma med yoga. Jag tror verkligen att det är en jättebra träning och att det skulle vara nyttigt för mig. Jag köper yogamatta, kläder och mängder med böcker men blir uttråkad innan jag ens startat. Så jag anmälde mig till en yogakurs och lovade mig själv att slutföra den. Jag gick dit två (eller var det tre) gånger och bestämde mig sedan för att inte gå dit mer eftersom att det gjorde mig så stressad. Jag kände mig inte alls lugn eller avslappnad efteråt. Jag kände istället för att gå en boxningsrond eller springa milen för att få utlopp för allt där inuti som man är tvungen att hålla in.

Nej på något sätt känner jag mig förminskad. Jag vore jätteglad om fyra nålar kunde lätta på trycket. Nöjd om lugnet kunde sprida sig genom mig genom att du trycker på min kropp. Men nej, jag tror inte att det är så enkelt och om det nu vore det skulle jag bli förbannad för att ingen löst problemet tidigare.

Det finns mängder med fantastiskt bra texter gällande utbrändhet där personen ofta själv varit utbränd och varnar dig för att också hamna där. Personen berättar inte sällan att jobbet inte är viktigare än ditt eget liv och jag kan inget annat än att hålla med (men det där vet man ju redan). Det jag saknar i alla dessa texter är verktyg för att hantera situationen. Alla säger till dig att inte gå in i väggen men ingen säger till dig hur du ska förhindra det. Hade det varit så enkelt som att bara stanna upp så är jag säker på att de flesta hade gjort det.

Situationen är oftast inte så lätt som att bara sluta prestera, minska kraven eller dra ner på jobb. Nej många gånger ligger det flera olika anledningar bakom och problemet är att man inte vet vilken som ska bort. Finn fem fel liksom….

För många föräldrar som har barn med svårigheter + jobb och familjeliv så kanske den tyngsta biten inte går att plocka bort. Och livet är inte så enkelt att det går över med en extra sovmorgon eller en semesterdag. Många gånger gäller det att bara stå i och stå ut, I FLERA ÅR! Att du säger till den personen att inte traska in i väggen hjälper inte! Den har stått och skallat den där väggen lääängee…

Kanske är det som man säger med missbruk, att du själv måste hamna på botten för att ta dig upp, kanske är det först då man tydligt ser vad som behöver förändras? Eller kan någon vara snäll och berätta för mig hur det ska gå till?

Jag har egentligen ingen press på mig utifrån, det är något på insidan som jagar mig. Och be mig inte stanna för att försöka få tag i det, för det har jag jobbat på i hela mitt liv utan att lyckas. Hade jag haft förmågan att stoppa det, så hade jag gjort det för länge sedan.

Jag trivs på mitt jobb, jag älskar min ungar och jag brinner för att arbeta med mitt företag. Ändå lever jag med ett tryck över bröstet och en känsla av att aldrig räcka till. Istället för alla varningar skulle jag vilja höra lösningar, för det är väl det vi behöver? Många lösningar som presenteras tar kraft och tid och så vitt jag vet så är det vad en stressad person har minst av. Jag saknar alternativ….. Det känns som att det är så lätt att säga men svårare att efterleva, och om du då har lösningen så visa vägen. Personen kommer förmodligen inte gå självmant då den har en helt annan plan så det du får göra är locka, motivera eller dra personen motvilligt med dig.
Jag har min väg planerad framför mig och vet om att den är snårig och tuff men jag vill inget hellre än att ta mig igenom den. Det finns liksom inget jag vill ta bort i mitt liv…däremot en massa jag vill lägga till…

Nej mitt liv är ingen rolig historia och inget jag är stolt över, det suger att leva med ständig ångest. Det suger att ha ADHD, och det suger att inte minnas mitt första år med min dotter på grund av min psykiska ohälsa. Jag skäms över att ha varit en person som har suttit och skurit mig i armarna, skäms över att ha stoppat fingrarna i min hals. SKÄMS!

Men det är en del av mitt liv och jag har bestämt mig för att göra det bästa jag kan av det. Jag vill inte stänga in det och skämmas, inte dölja stora delar av det som är jag. Genom att berätta om det minskar skammen och  istället för att göra mig svag gör det mig stark. Jag valde att vända på steken och frågade mig själv vad jag kunde göra för bra av mina erfarenheter, och mitt företag är svaret. Mina böcker, föreläsningar och mitt bloggande gör att jag tömmer ur mig det negativa och förvandlar det till något positivt.

Nej, jag är INTE stolt över mina svårigheter eller de strategier jag tagit till för att hantera dem under min uppväxt. Men jag är stolt över att vara där jag är idag. Jag är stolt över att kunna stå upp för mig..men även förmånen att få stå upp för dig.