Det finns mängder med fantastiskt bra texter gällande utbrändhet där personen ofta själv varit utbränd och varnar dig för att också hamna där. Personen berättar inte sällan att jobbet inte är viktigare än ditt eget liv och jag kan inget annat än att hålla med (men det där vet man ju redan). Det jag saknar i alla dessa texter är verktyg för att hantera situationen. Alla säger till dig att inte gå in i väggen men ingen säger till dig hur du ska förhindra det. Hade det varit så enkelt som att bara stanna upp så är jag säker på att de flesta hade gjort det.
Situationen är oftast inte så lätt som att bara sluta prestera, minska kraven eller dra ner på jobb. Nej många gånger ligger det flera olika anledningar bakom och problemet är att man inte vet vilken som ska bort. Finn fem fel liksom….
För många föräldrar som har barn med svårigheter + jobb och familjeliv så kanske den tyngsta biten inte går att plocka bort. Och livet är inte så enkelt att det går över med en extra sovmorgon eller en semesterdag. Många gånger gäller det att bara stå i och stå ut, I FLERA ÅR! Att du säger till den personen att inte traska in i väggen hjälper inte! Den har stått och skallat den där väggen lääängee…
Kanske är det som man säger med missbruk, att du själv måste hamna på botten för att ta dig upp, kanske är det först då man tydligt ser vad som behöver förändras? Eller kan någon vara snäll och berätta för mig hur det ska gå till?
Jag har egentligen ingen press på mig utifrån, det är något på insidan som jagar mig. Och be mig inte stanna för att försöka få tag i det, för det har jag jobbat på i hela mitt liv utan att lyckas. Hade jag haft förmågan att stoppa det, så hade jag gjort det för länge sedan.
Jag trivs på mitt jobb, jag älskar min ungar och jag brinner för att arbeta med mitt företag. Ändå lever jag med ett tryck över bröstet och en känsla av att aldrig räcka till. Istället för alla varningar skulle jag vilja höra lösningar, för det är väl det vi behöver? Många lösningar som presenteras tar kraft och tid och så vitt jag vet så är det vad en stressad person har minst av. Jag saknar alternativ….. Det känns som att det är så lätt att säga men svårare att efterleva, och om du då har lösningen så visa vägen. Personen kommer förmodligen inte gå självmant då den har en helt annan plan så det du får göra är locka, motivera eller dra personen motvilligt med dig.
Jag har min väg planerad framför mig och vet om att den är snårig och tuff men jag vill inget hellre än att ta mig igenom den. Det finns liksom inget jag vill ta bort i mitt liv…däremot en massa jag vill lägga till…
Tack för ett fantastiskt fint och starkt inlägg, det berör mig på djupet. Du skriver det som många människor upplever, att det kan bli provocerande att bara få information om hur det ”är” inte hur man ”gör”. Det finns tyvärr inte en ”rätt” väg för alla, utmaningen ligger i att hitta sin egen…
Javisst är det väl så, det är väl det som gör det så problematiskt
Åh, vad det landar i djupet, det här inlägget! Vid sidan av mitt företag arbetar jag med arbetslivsinriktad rehabilitering och möter ofta personer som varit/är utbrända. Deras berättelser berör en verkligen. Just känslan att man fullständigt tappar kontrollen över tillvaron… Hemskt! Allt man tidigare orkat/klarat/fixat/tagit på sig är nu omöjligt. Minnet sviker mm mm… Ryck Lång väg tillbaka med stöd av personer i ens närhet som med varsam hand leder en rätt på den utbrändes villkor kan fungera för en person – men kanske inte nästa. Men förståelse är grunden iaf…