Psykisk ohälsa

Jag hade tagit en semesterdag igår för att hinna med lite saker i företaget, och NEJ, jag hade inte planerat dagen, dagen var liksom fullbokad och hade planerat sig själv. Men jag ser i efterhand att jag hade kunnat vara mer effektiv och hur jag då hade klarat av att komma fram till mål.

Men jag tror faktiskt inte att du vet hur det känns att kämpa för så enkla saker och inte klara dem. Att ha en heldag ägnat åt det du ska göra men ändå misslyckas. Nej, jag tror faktiskt inte att du vet hur det känns!

Jag skulle ringa ett samtal, ETT enda samtal. Men det glömde jag av. Jag skulle skriva en  föreläsningsdel. EN ENDA del av en föreläsning, men kom inte på att jag jobbade med fel sak förrän tiden var ute. Det ENDA mötet jag skulle ha, kom jag försent till. Ja jag påbörjade en hel del andra saker. Tre för att vara exakt. Men jag gjorde inget av dem färdigt.  När jag ser tillbaka på dagen, på alla dessa timmar jag hade framför mig, så har de mesta gått till spillo då jag riktat uppmärksamheten åt helt fel håll. OCH NEJ, jag tror inte att du vet hur det känns!

Att något som är litet kan bli så stort, att något som är så lätt kan bli så svårt.

Jag är ledsen, besviken på mig själv. Att jag ska behöva ha någon som guidar mig även i de enklaste uppgifter. Hur hårt jag än skjuter, och hur bra jag än siktar,  missar jag hela tiden mål.

Nej, men jag tror inte att du förstår hur det känns när all energi man lägger ner förvandlas till luft och när kampen du utfärdat inte betyder någonting. Jag tror inte du vet hur det känns att misslyckas om och om igen. Det spelar ingen roll hur nära jag ställer målet, eller om jag flyttar den lite till höger eller till vänster. När jag ändå aldrig lyckas att skjuta in bollen…

Man hör ofta att personer med ADHD behöver regler och rutiner runt sig, att det är A och O. Men ibland tror jag ändå inte folk förstår hur tydligt man faktiskt behöver ha det. Jag har sagt till folk i min omgivning att jag behöver raka svar, tydlighet och ingenting mitt i mellan. Jag skulle egentligen alltid behöva någon som stod bredvid och puttade mig i sidan så fort jag hamnade utanför planerad riktning. Någon som aldrig lät mig ta ett felsteg utan stod med pilar i varje korsning. Nu ser ju livet inte ut så, jag måste klara mig själv.

Om jag inte förstår innebörden, eller vikten av det någon sagt, då hittar jag min egen dagordning. Då har du gett mig friheten att välja. Du tycker kanske inte att du har gjort det, men genom att vara OTYDLIG så har du i min värld det.

Jag är vuxen, högskoleutbildad och har ett krävande arbete, därför tror du att jag automatiskt ska förstå,  jag är ju faktiskt inget barn. Men joooo, jag är ett barn! Något inom mig behöver att du förklarar det så tydligt att till och med ett barn kan förstå. Gör du inte det tar jag mig friheten att göra som jag själv vill.

Idag berättade en person för mig hur jag skulle göra en uppgift. Jag förstod vad hon sa, jag förstod vad hon ville att jag skulle göra, (jag är ju inte dum) MEN jag förstod inte varför jag skulle göra det på det sättet. ”Du kan göra så här,” jaha, men det innebär alltså att jag också kan göra på ett annat sätt, tänkte jag och valde det andra sättet. Efteråt suckade hon, tittade mig djupt i ögonen och sa -jag ska göra det tydligt för dig, och först då förklarade hon varför jag skulle göra det på det sättet som hon först sade till mig.

Jaha tänkte jag, varför sa hon inte det från början? Att något som är så enkelt kan vara så svårt, från båda håll! Jag skulle säga att regler och rutiner inte alls är viktigast, utan tydlighet. Jag kan gå ifrån både regler och rutiner om du bara förklarar varför.

Vid ett tillfälle uttryckte jag för skolpersonal att jag misstänkte att min dotter hade svårigheter.

– Hahaha, neeeeej, hon som är så snäll.

Jag blev nog både förbannad och förvånad. Förbannad för att jag uttryckte en oro och blev skrattad i ansiktet. Förvånad över bristen på kompetens som fortfarande finns i skolan.

Jag var också snäll, sa inte ett enda ljud. Men det innebar inte att jag inte hade problem, däremot innebar det att jag inte gav dig några problem. Min tystnad och snällhet gjorde det istället jävligt enkelt för dig, då du istället kunde ta hand om dem som gjorde det bekymmersamt i klassrummet. För många flickor visar problemen sig inte i skolan (och det innebär inte att det inte finns), det visar sig istället när det kommer hem. En del flickor klarar av att hålla ihop sig ett tag med konsekvensen att de är helt dränerade efteråt. När hon kommer innanför dörren och kastar skolväskan hopar problemen sig framför henne utan att hon ens själv förstår varför.

Att ha ont i magen varje dag, känna ångest, eller att dagdrömma sig bort, syns inte utanpå. Men att en person känner sig dum, annorlunda och låtsas hänga med i skolan är ett problem som växer sig stort och kan få katastrofala konsekvenser.

Så bara för att det inte syns, så finns det, och är ett problem i allra högsta grad.

Telefonen har tystnat. Du finns inte mer. Du anklagar ingen för du vet att du inte varit mycket av en vän. Du har sakta dragit dig undan, en liten bit i taget, samtidigt som de har låtit det ske.

De är ledsna för att du har svikit dem, inte orkat lyfta telefon, inte velat ses, och du för att de inte förstår dig.

Du tar på dig skulden, för du vet att de inte handlar om dem, det handlar om dig, ditt inre. Din ork och din kraft. Din energi räcker inte dagen ut och du måste hela tiden prioritera vart du ska lägga den. Det är något inom dig som läcker..

De vill inte spela på dina villkor, de vill inte ge utan att få något tillbaka. De lämnar dig, forsätter med sina liv som om du inte fanns. Du önskar att du hade något att ge, men står med tomheten i hand. Ensam kvar, anklagar dig själv. Du orkar inte vara någons fiende, orkar inte vara någons vän.

De som borde stå vid din sida har för länge sedan lämnat den. Du känner skuld, skam, över att inte ens orka bära det du håller kärt. Du släpper taget, livet faller i kras.

Du är inte mycket till en vän, men du är iallafall medveten om det. Medans de går vidare i livet, lämnar tyngden kring din hals och säger att det hänger på dig. De lägger ansvaret där de tror att den hör hemma. Men sanningen är att en riktigt vän ändrar spelreglerna för din skull, klär av dig skulden och delar bördan. En riktig vän stannar kvar, förväntar sig inget i gengäld men får tids nog tusenfalt tillbaks.

(bjuder på några härliga bilder dottern tog på en hundpromenad)

Två härliga veckor börjar gå mot sitt slut och i morgon börjar vardagen. Veckorna har varit lika härliga som plågsamma. Men för den delen önskar jag inte att de ska ta slut.

Problemet med att vara ledig är att tankarna får för mycket plats. En vardag så arbetar man, kommer hem till barn och hus och först sent på kvällen spinner den igång (hjärnan). Men nu har ju liksom hjärnan haft fritt spelrum dygnet runt och jag har knappt kunna ta i något utan att göra det till en företagsidé. Och ja, jag vet att det låter skrattretande men alla de här tankarna som bombarderar mig gör att jag inte kan tänka klart, om någonting, för att hjärnan är upptagen med annat. När jag är med min familj är jag liksom bara där halvhjärtat för min hjärna är alltid någon annanstans, jag kan inte styra den.

Under de har två veckorna har jag startat:

*ett rawfoodcafé

*ett eget klädmärke

* ett eget te

* en ekologisk klädbutik

* ett behandlingshem

* en ostbutik

* uppfunnit en egen terapiform

* en hund/barn rastgård, mm.

samtidigt som jag försökt att vara närvarande och jobba med mitt riktiga företag. Suck. Vardag välkommen!