Telefonen har tystnat. Du finns inte mer. Du anklagar ingen för du vet att du inte varit mycket av en vän. Du har sakta dragit dig undan, en liten bit i taget, samtidigt som de har låtit det ske.
De är ledsna för att du har svikit dem, inte orkat lyfta telefon, inte velat ses, och du för att de inte förstår dig.
Du tar på dig skulden, för du vet att de inte handlar om dem, det handlar om dig, ditt inre. Din ork och din kraft. Din energi räcker inte dagen ut och du måste hela tiden prioritera vart du ska lägga den. Det är något inom dig som läcker..
De vill inte spela på dina villkor, de vill inte ge utan att få något tillbaka. De lämnar dig, forsätter med sina liv som om du inte fanns. Du önskar att du hade något att ge, men står med tomheten i hand. Ensam kvar, anklagar dig själv. Du orkar inte vara någons fiende, orkar inte vara någons vän.
De som borde stå vid din sida har för länge sedan lämnat den. Du känner skuld, skam, över att inte ens orka bära det du håller kärt. Du släpper taget, livet faller i kras.
Du är inte mycket till en vän, men du är iallafall medveten om det. Medans de går vidare i livet, lämnar tyngden kring din hals och säger att det hänger på dig. De lägger ansvaret där de tror att den hör hemma. Men sanningen är att en riktigt vän ändrar spelreglerna för din skull, klär av dig skulden och delar bördan. En riktig vän stannar kvar, förväntar sig inget i gengäld men får tids nog tusenfalt tillbaks.