Psykisk ohälsa

Ångestforum är precis som det låter, ett ideellt forum för personer med ångestproblematik. De har en även fb-sida där du kan följa dem. Följ dem här eller kika in på deras hemsida här om du vill komma i kontakt med andra med liknade problematik, få stöd eller rådgivning.

Personer med ångestproblematik kommer även att blogga på deras hemsida, jag är en av dem. (inläggen jag skriver där kommer även att publiceras här). Kika gärna in.

Jag har försökt SÅ många gånger förut, men misslyckats. Men nu ska jag försöka igen! Jag ser inte fram emot det, är inte motiverad. Mer motvillig, trotsig, vill göra vad som helst för att komma undan. Bara tanken på det får det att klia i min kropp, det får mig att vilja springa ett maraton, naken. Vad som helst, bara jag slipper!!!

Vad pratar jag om? AVSLAPPNING, MEDITATION, MINDFULNESS!!

Jättefina ord, men jag tror att jag har allergi mot det. Vill helst inte närma mig det för då känns det som att jag ska gå sönder, sprängas. Det får mig att vilja gråta, skrika rakt ut!

Hur jobbigt kan det vara tänker du???

Ja, jag kan inte ens förklara, men för mig är det, det största hindret, det högsta berget. Mycket kan jag, men att vila, varva ner, nej.

Jo men nu har jag ju sagt det högt så nu måste jag ju göra det, eller åtminstone försöka. Jag har köpt en app (oas-mindfullness) där det finns ett program så att jag på åtta veckor ska bli en lugn(are) och (mer) harmonisk människa.

Så en recension kommer om sisådär åtta veckor (påminn mig gärna, finns en viss risk att jag försöker slippa undan). Jag kommer inte att börja idag, och inte imorgon. I över morgon kommer det nog heller inte finnas tid…..

Bram är en livlig sexåring som tänker mycket. Han är smart och kreativ, men har svårt att sitta still. I skolan går det inte så bra, då Brams nya lärare mest är intresserad av att få honom att lugna ner sig. Brams föräldrar frågar sig hur mycket deras son kan anpassa sig utan att bli väldigt olycklig.

En barnfilm som fick mig att gråta. Både för att jag kände igen mig själv, men också över vetskapen om att så många barn som lever i Brams vardag. Även om folk idag har mycket kunskap om ADHD så går det inte att förklara känslan för folk, och hur tankarna ständigt svänger, som Bram själv säger ”jag blir så trött av mina egna tankar”. Jag hade velat gråta mig igenom hela filmen för att jag tyckte så synd om Bram, mig själv och alla andra barn som blir missförstådda.

Rekommenderar filmen till dig som har barn med ADHD. Filmen visar tydligt att det INTE är Bram det är fel på utan mallen där vi försöker pressa in alla människor oavsett form.

Vi hade en plan, jag och min ADHD. Men hur mycket jag än försöker att hålla mig till den där planen så är det något inom mig som styr och ständigt tar över. Något som gör att jag inte kan kontrollera min egen hjärna, styra min egna energi. I stället för att fokusera på det jag behöver och egentligen vill, så är tankarna ute på helt egna äventyr. Den startar igång nya projekt, går på nya stigar och letar efter andra vägar. -Håll dig på spåret ropar jag, men du är för långt fram för att höra mig.

Du letar alltid efter genvägar, eller platser som ser roligare ut. Jag går bakom, blir tröttare och tröttare för varje steg. -Stopp, stanna, vart är du på väg, vi hade ju en plan du och jag! Du springer för fort, titt som tätt tappar jag bort dig, när jag hinner ikapp försöker jag att få tag i dig, samla ihop er. Jag vill hålla dig fången, instängd. Med ett A under armen, D under andra och med H och  D i nävarna, stretar jag på. Håller er hårt för att inte förlora greppet, igen.

Jag talar till er lågmält, tyst, nästan viskar. ” Jag orkar inte springa zickzack genom livet. Jag vill också stanna upp ibland, få känna mig lugn, trygg…” Du skrattar mig i ansikten, klappar mig på kinden och glider hastigt ur mitt grepp. Knogarna är vita, jag kramar dem än.

Jag orkar inte ropa längre. Jag följer dig som en hund. Då och då ropar du på mig. Lockrop, vill att jag ska skynda mig, springa snabbare. Men varje gång jag är framme vid din sida så drar du i väg igen.

Livet med dig är en ständig kurragömmalek. Jag vet aldrig vart jag har dig. Men jag vet att jag måste hitta dig, att vi ska vara tillsammans. Fungera tillsammans. Men hur mycket jag än försöker så tar du tar alltid över, det är alltid jag som får räkna.

Jag försöker ständigt dra upp dig på rätt spår. På den ”rätta vägen”, då du som oftast ränner i dikena. När jag tror att vi är tillsammans, att du är med mig, så talar jag ut i intet. När jag vänder mig om är du inte där. Jag blundar, räknar, och letar, igen…..

Jag frågade min bror när han var 12 år vad ADHD betydde för honom. Han svarade att det betydde att han var dum i huvudet. Jag ställde samma fråga tio år senare och fick samma svar.

Innan jag själv fick diagnosen ADHD tyckte jag synd om honom. Jag trodde att det var själva diagnosen som gav honom den känslan, eller om de kunde ha berott på hur han hade blivit behandlad av skolan, samhället. I hans fall kan jag ju inte riktigt veta, men när jag utgår från mig själv har jag precis samma känsla, att jag är dum i huvudet. Den känslan har jag burit med mig redan innan jag fick diagnos och jag har inte blivit fel/illa behandlad från varken skola eller samhället.

Jag kan givetvis inte tala för alla människor med ADHD men om jag bara utgår från mig själv så handlar det om min egen känsla, den där att man inte riktigt förstår hela vägen fram, jag når liksom inte hela vägen ut. Jag har alltid klarat mig, ALLTID. Jag har aldrig varit sämre än någon annan, snarare tvärtom, ändå sitter den där, känslan. Känslan av att vara dum i huvudet, känslan av att det hela tiden finns något där som jag inte förstår. Något som jag har missat.

Istället för att spela över, eller agera ut har jag spelat med. Nickat, låtsats och ansträngt mig in i det längsta för att det inte ska märkas.

För några år sedan beställde jag hem mina journaler från BUP, där kunde jag läsa att jag var intelligentare än genomsnittet, japp du läste rätt. Intelligentare än genomsnittet.  Jag vet inte hur många gånger jag läste den meningen, strök till och med över den med överstrykningspenna och läste den igen. Letade liksom efter ett fel någonstans, någon har ju uppenbarligen skrivit fel eller förstått fel, klantat till det helt enkelt. Den där meningen hjälpte mig inte, jag kände mig fortfarande som en bluff, en bluff som någon förr eller senare skulle avslöja.

Jag begärde ut mina journaler från ÖVM och även där gick det att läsa att jag hade en hög intelligens (stod visserligen också att vissa tester påvisade en exceptionellt låg begåvningsnivå, haha, men det relaterade dem till svårigheten att koncentrera sig). Men det spelar ingen roll vem som än säger det till mig, inte ens om självaste MENSA skulle komma och knacka på dörren. Ingen skulle kunna få mig att känna något annat.

Jag tror därför inte att det bara handlar om misslyckanden, för jag kan aldrig säga att jag riktigt misslyckats. Men jag har varit väl medveten om att jag fått kämpa mer än andra. Du mäter dig ständigt mot din omgivning och där såg jag väl skillnaden. Jag har alltid känt mig som en förklädd alien. Ingen ser på mig att jag är en utomjording, för jag fixar det. Jag kan göra precis allt det du kan, om inte mer. Men jag ser och känner att jag är annorlunda.

Jag har växt upp med den känslan och idag sitter den fast så starkt att ingen någonsin kan ta den i från mig. Idag vet jag visserligen att jag aldrig skulle ha jämfört mig med ”de vanliga”, idag vet jag att jag bär på superkrafter som ”de vanliga” inte äger. Jag har bara inte fått lära mig att använda dem eller hantera dem rätt för att någon högt beslutande människa trodde att vi alla skulle gå i samma led. Någon trodde att vi alla var byggda för att göra samma sak.

Ibland blir jag irriterad över hur vi använder psykiska sjukdomar/funktionsnedsättningar i vår vardag. Varje gång vi felanvänder dem förminskar och försmutsar vi dem!

Hår många har egentligen haft panik? Inte särskilt många om jag får gissa. Men alla slänger sig med det uttrycket så gott som dagligen. ”Jag fick fullkomlig panik”. Nej det du upplevde kan förmodligen kallas stark oro. Jag har haft panik 1 gång under mitt 34 åriga liv. 1 GÅNG! Och då höll jag på och hoppa ur Balder (en åkattraktion på Liseberg) när den var högst upp på toppen. Hade jag kommit loss så hade jag dött, men det tänkte jag inte på för jag hade fullkomlig panik. Jag grät så jag skakade och mina kompisar skrattade åt mig och tyckte att mitt beteende var roligare än åkattraktionen.

Hur ofta säger inte folk att de är deprimerade när de känner sig lätt nedstämda? De flesta som slänger sig med det har inte ens varit i närheten av en depression, de har kanske en dålig dag som högst!

Ångest är egentligen fel ord på det jag bär på. Och bara för att du vet hur ångest känns, bara för att du har upplevt det då och då så vet du INTE hur jag mår. GAD är STÖRRE än ångest, det är något du bär på DAGLIGEN, och ångest är inte hälften så tungt som att bära på GAD, så nej, du vet inte hur det känns!

Du lider inte heller av lite ADHD eller har en släng av schizofreni. Du har inte ens rätt att ta dem orden i din mun. Varje gång du slänger dig med sjukdomar du själv inte bär på förminskar du människor runt dig som lider på riktigt!

Igår kom den, som en käftsmäll i ansiktet. Som en för tidig julklapp, varken inslagen i glänsande papper eller med snören. Ångesten.  Den har hittat sin forna plats och bara på en dag har jag glömt hur det känns att vara utan den. Den gör mig lättirriterad, känslig för ljud och ljus. Och gör att hela mitt inre hamnar i uppror när jag känner att jag inte har kontroll över en situation. Jag kände inte av den när jag var hemma, i min trygga vrå. Jag hade förhoppningen om att kanske, kanske kommer den inte alls att komma tillbaka….

Vi åker ut till köpcentret för att handla skor åt dottern. Mannen går samtidigt och klipper sig. I skoaffären hittar vi inget bra, dottern är gnällig, det är massor av folk och sonen surar och springer iväg. Där och då kommer den! Mitt inre slits i stycken. Ångesten stegrar. Säger åt dottern att stanna där hon är samtidigt som jag inte vill lämna henne med blicken. Letar ivrigt mellan hyllorna efter sonen som springer kors och tvärs för att jag inte ska hitta honom. För honom är det en lek, för mig en nära döden upplevelse. Jag vill brista ut i gråt, skrika rakt ut. Stampa tjurigt som ett barn och kasta saker omkring mig. Men det gör jag givetvis inte. Man måste ju hålla ihop, hålla allt inom sig. Stressen stegrar.

Redan i den första butiken blir  jag medveten om att ångesten redan har intagit sig i min kropp, men jag kan hålla det under kontroll. Jag hittar sonen, försöker på ett lugnt och pedagogiskt sätt förklara för honom att han inte får göra så där, berättar hur rädd och orolig han gör mig. Han skiter i vilket.

Vi lämnar butiken utan skor. Jag söker upp min man, väntar på att han ska bli klar, känner att jag inte kan hantera det själv, är rädd att nå bristningsgränsen. Vi går tillsammans in i nästa affär, men jag kan inte längre få ihop det, jag hör bara en himla massa ljud och ser bara ett hav av skor. Jag vill likt min son springa och gömma mig, krypa upp någonstans bakom en hylla och bara gråta. Men det gör jag inte. Jag håller ihop. Mannen går ut med sonen i bilen, jag ska hjälpa dottern handla skor. Men jag hör inte längre vad hon säger, jag hör ingenting förutom allt oväsen som finns omkring mig. Jag vet inte ens vad hon ska ha för skor längre och varför.

Vi byter butik, och tillslut går vi ut med ett par skor. Innan vi åker hem måste vi bara ”åka förbi” matbutiken. Jag känner redan i bilen att det inte kommer att gå bra. Alla intryck, all stress, all ångest har gjort mig trött i både kropp och knopp. Jag är rädd att bara ramla ihop i en hög på golvet och bara ligga där, men det gör jag inte.

Vi går in med stora kundvagnen. Jag kan inte längre läsa ett ord i taget på inköpslistan, allt sitter liksom ihop som en stor massa. Jag kan inte fokusera, läsa listan, leta efter något och stoppa det i min vagn, samtidigt ha koll på de två barnen som springer runt omkring vagnen och tjatar och gnäller i ett frenetiskt tempo. Folk springer omkring kors och tvärs med sina kundvagnar. Jag skulle vilja be folk att stanna, stå still så att jag fan kan koncentrera mig. Men det gör jag inte. Jag ger mannen listan, kundvagnen och ansvaret över barnen. Själv går jag bredvid och försöker se normal ut, försöker att hålla ihop åtminstone till vi kommer ut i bilen. Biter ihop in i det längsta….

Jag hör inte vad tanten i kassan säger till mig, jag vet inte vad det kostade, eller vilka kort jag skulle dra. Jag försökte bara hålla mig till rutinen, till det som brukar förväntas av en.

När jag stänger bildörren om mig kommer tårarna. Barnen krigar i baksätet. Jag skulle bara önska att de kunde hålla käften. Men det gör de inte. Så att jag kunde få samla ihop mig lite, så att jag hade kunnat försöka dämpa ångesten som just nu fått alldeles för stor plats i min kropp.

-Vad är det med dig?, säger mannen och slänger en snabb blick på mig. Jag anar irritation i hans röst vilket gör mig än mer ledsen då jag i timmar kämpat för att hålla ihop, bara för att kunna fungera normalt så att ingen annan i min familj ska bli lidande. Så ingen utomstående ska se att det är något fel på mig.

Vad är det med mig? Jag önskar älskling, att jag kunde ge dig svaret. Jag önskar älskling att jag ägde lösningen. Men just nu gör jag inte det. Jag kommer fortsätta kämpa, jag kommer fortsätta att hålla skiten inom mig. Och det lilla du får se, dom där små tårarna, den är inte ens hälften av vad som finns på insidan. Så snälla låt mig bara få samla ihop mig själv utan att försvara mig, utan att förklara mig.