MVG till varenda unge! 4 kommentarer
Jag anser att betygssystemet påverkar oss mer än vad vi tror. I större delen av mitt unga liv var jag IG. ICKE GODKÄND. Jag tror inte att jag tänkte på det så mycket då, det var mer något som satt i mig, som en självuppfyllande profetia. Jag var inte tillräckligt bra, jag var dum i huvudet och uppenbarligen mycket sämre än de andra, och ändå gjorde jag så gott jag kunde.
Jag vet idag att bara för att du har IG eller G så är du inte mindre begåvad än dina klasskamrater, du kanske behöver lära dig saker på ett annat sätt, har dyslexi eller koncentrationssvårigheter. Men det var i alla fall så det kändes, för mig. Med en IG stämpel i pannan av dem som har kunskapen och makten att avgöra det så antog jag att det var så. Vad var det ens för mening att försöka anstränga sig när du redan visste att du aldrig kommer att kunna bli lika bra som de andra, när du vet att du ändå aldrig duger? Kan man inte bli bäst eller nå upp till en bra nivå kan man lika gärna vara sämst, man kan lika gärna skita i allt. Och det gjorde jag.
Många har frågat mig vad det var som hände, när bytte mitt liv riktning? Jag kan inte säga exakt tid och rum men jag vet att det hade med mina betyg att göra, men min tro på mig själv. Jag gick i gymnasiet. Jag satt på lektionerna, jag var där rent fysiskt även om mina tankar alltid var någon annanstans. Men det fanns EN lärare som såg mig, EN. Jag minns inte vad hon gjorde, jag minns knappt hennes namn, men jag vet att hon var den förste som gav mig ett MVG. Jag minns inte ens om jag gjort mig förtjänt av det. Men det var som att hon lyfte av locket och plötsligt kunde jag andas igen.
Jag minns känslan. För dig kanske det bara är några bokstäver på ett papper men för mig var det ett bevis på duglighet. Innan var skoldörren stängd för mig, men hon öppnade den. Genom den där öppna lilla springan såg jag att jag också hade en chans, att det fanns hopp för mig med, och först då var jag beredd att försöka.
Och jag klarade det! Klarade det ända fram till en masterutbildning på högskolan även om jag tvivlade hela tiden. Men tänk om hon aldrig hade öppnat min dörr. Tänk om jag aldrig hade fått MVG, hur hade mitt liv sett ut idag då? Jag tänker på alla barn där ute som någon har stängt dörren för, som bara sitter av sin tid i tron att de inte kan bättre. Jag tänker på dem som likt mig bara behöver ett bevis på sin duglighet, som behöver någon som ställer upp deras dörr på glänt.
Tänk om vi hade fortsatt att betygsätta oss genom livet (det kanske vi gör på sätt och vis genom löneförhöjningar och liknade men det är åtminstone inte lika tydligt). Tänk om mina arbetskamrater hade haft MVG och VG, men att jag knappt kunde kämpa mig upp till ett G. Hur hade det känts? Jag önskar ingen människa den känslan, INGEN. Ändå vet jag att det är tusentals som bär på den där ute, varje dag.
Micke Gunnarsson startade en kampanj MVG till varenda unge, det är en kampanj som aldrig borde ta slut. Ge MVG till varenda unge, idag. Varje dag.