Jag skriver detta till mig själv. Som en tröst. Eller kanske som en påminnelse.
Att livet inte kommer med några garantier, kvitton, bytesrätt eller retur. Vi kan inte spola tillbaka, radera eller börja om.
Vi lever bara en gång, eller som någon klok person sade så dör vi bara en gång. Men vi lever varje dag. Kanske behöver vi påminna oss om det. Jag har på flera sätt de senaste månaderna blivit påmind om att livet har ett slut. Du vet det, jag vet det. Ändå är det något vi inte vill tänka på.
Döden är ändå något vi människor accepterat och är medvetna om. Men hur eller när det tar slut har vi alla svårare att förlika oss med. Vi tycker ofta att det känns orättvist. Att döden väljer fel person, fel plats, eller fel tid. Vi vill och förväntar oss att alla ska bli 82. Och dör någon vid den åldern känns det lättare för oss att acceptera att någon har fått ”sin del” av livet.
Men ett barn ska inte dö, inte heller någon som inte hunnit njuta av sin pension. Med ens tycker vi att livet blir orättvist. Och det slår mig att sorgen kanske gör ondare när vi inte kan acceptera den?
För det gör väl ondare när någon dör ung eller hastigt rycks bort?
I mig gör det i alla fall det, men varför? Jag tänker att det kanske är svårare att möta och acceptera den sorgen. Och kanske är det inte just sorgen som är större utan acceptansen som gör ont. Att man stretar emot, blir arg och ledsen för att det inte var så här det skulle bli. Vi har tilldelats en liv, men sanningen är att ingen vet på förhand hur långt. Och kanske skulle vi må så mycket bättre i vår sorg om vi kunde släppa känslan av orättvisa och ilska?
Jag vill tänka så. Att jag måste acceptera slutet. Oavsett när det kommer.
Det är ingen lätt tanke. Jag vet det. Men jag tror att i alla fall jag skulle må bättre av den. Livet är vad det är. Jag kan inte förhindra. Förändra. Kanske blir jag ledsnare och argare än andra för att jag på något sätt tror att jag är stålmannen och vill rädda liv. Jag vet inte. Men sorgen slår mig hårt i magen varje gång jag tycker att den kommer fel. Oavsett om jag känner personen eller ej.
Jag vill bara skrika nej. Någon måste ha tryckt på fel knapp. Tagit fel person. Någonstans har det blivit ett misstag. Någon måste rätta till! Och det är en av anledningarna till att jag inte läser tidningar, följer nyheter, eller vill hålla för öronen när någon har en sorglig livshistoria att berätta. För hela mitt inre gör ont.
Det är omöjligt att gå runt och uppskatta varje dag eller att leva som om morgondagen inte fanns.
Även om det är det folk säger till oss att göra. Ingen vill tänka på att våra dagar är räknade, det gör i alla fall inte mig mer tacksam. Tvärtom. Lev för i helvete lev, kan mitt inre ropa till mig själv när jag ligger och slappar i tv-soffan. Är det det här du vill komma ihåg på din dödsbädd. Räkna upp alla netflix-serier du plöjt? Vi måste fylla vårt liv med innehåll. Och det där innehållet väljer vi helt och hållet själva. Vi måste själv fånga alla chanser som kommer emot oss och den vetskapen kan göra oss rädda för att missa något.
Jag vet bara en enda sak och det är att jag inte vill bli bitter. Jag vill inte sitta fast i rigida tankar eller åsikter och svära åt andra människor eller åt livet. Jag vill inte svära över orättvisan eller känna ilska för att mitt liv inte blev lika bra som någon annans. Jag vill hålla acceptansen i handen. Oavsett hur mitt liv blir. Oavsett vad som kommer emot mig. Oavsett hur det slutar. Så vill jag leva nu, i takt med tiden, varje dag.