Vem lyssnar du på?
Jag är ju något utav en expert på att hata min kropp. Har ju tränat i flera år så det där självhatet kommer som en ren reflex. Men en dag slår det mig att allt det där kommer utifrån. Hatet alltså. Jag tittar på en del av min kropp och säger till mig själv att den hade kunnat se bättre ut. Magen hade kunnat vara plattare. Armarna tajtare.
Det slår mig att jag har inte lyssnat på min kropp utan bara på mina tankar. Så när jag testade att lyssna tvärtom inifrån och ut. Så hörde jag en annan röst, jag hörde andra ord. Kroppen sade till mig att jag var ok. Både magen och armarna mådde bra. Den brydde sig inte minsta om den där extra kilona på kroppen.
För om kroppen skulle säga ifrån, inifrån, då skulle vi höra det. Då skulle vi lyssna. När den skriker av smärta och talar om för oss att något är fel, då hör vi den. Men när den är tyst, så låter vi tankarna styra istället.
Så nästa gång min hjärna skrattar åt min mage, väser att det är dags för en bantningskur, så ska jag påminna mig själv om det. ”Aha, den där känslan kom utifrån och gick in”. Jag ska stanna upp och istället lyssna inifrån och ut. Vad säger egentligen min kropp om det här? Om min kropp är nöjd med sig själv, svarar att jag är ok. Då är jag ok <3
Jag vill därför förmedla denna tankeställare till dig. Vem lyssnar du på? Kroppen eller dina tankar? Vår kropp ljuger sällan, men våra tankar, ja de kan hitta på vad som helst. Så innan du bestämmer dig för att tro på det du hör. Reflektera först över vem det är som pratar!