Jag finns här


Jag finns här

Min son har svårt att prata om saker som gör honom ledsen eller om det som är jobbigt. På alla frågor får man svaret ”jag vet inte”. Som förälder blir man ju tokig när man vill lappa sår men inte får reda på vilket det är som har gått sönder. Jag vill bara krama ur honom svaren jag söker. Men oavsett hur mycket jag försöker så kommer ingenting.

Varför tycker du inte om att umgås med x?

Jag vet inte.

Är dom dumma mot dig?

Jag vet inte.

Varför är du ledsen?

Nej, men det är inget…

Jag blir påmind om hur jag själv mådde som barn, och att jag på riktigt många gånger faktiskt inte visste vad det var jag kände. Det var ibland svårt att veta om det var någon annans ord eller mina egna tankar som gjorde mig ledsen. Om det var något jag läst ur min omgivning eller något jag hört på håll. Min son är så lik mig, har svårt att säga nej, vill aldrig göra någon ledsen, och blir därmed oftare ledsen själv. Kanske ledsen, för att göra någon ledsen…

Jag har varit där själv

Jag minns att jag jätte ofta fick frågan varför jag inte pratade, men där och då hade jag inte svaret. Och när mamma frågade om min dag kunde det nog hända att jag inte alls hade koll. Hela min ungdom var ett virrvarr av känslor. Och i den åldern hade jag nog inte koll på vilka som var andras och vilka som var mina egna.

Jag försöker svälja hans svar, nöja mig. Bara finnas vid hans sida och krama om. Ändå är det något som står och stampar inom mig, som vill hota, muta, göra vad som helst för att få reda på vart skon klämmer. Jag vet att det viktigaste är att han känner trygghet och kärlek i mina armar, och inte att jag ger honom svar på livets frågor. Ändå är det just det jag vill.

Och kanske är det att jag läser in min egen smärta som barn, mina egna rädslor, som gör mig så rädd och sårbar för hans. Ibland tror jag att jag är mer ledsen än honom. Att han kan släppa taget och gå vidare medans jag håller problemen kvar. Sätter upp dem i en tavla och ramar in. Som mamma vill jag peka på tavlan, visa upp, undervisa, lära ut.

Svaret jag vet inte, kanske innebär att man faktiskt inte vet

Jag försöker lita på att svaret ”jag vet inte” faktiskt är sant, och påminna mig om att jag varken är hans lärare, terapeut eller mentor. Att det viktigaste jag kan göra är att bara finnas till, med öppna armar och öron.

När han kan pussla ihop orden så finns jag där.

Men kanske är det trots allt viktigast att finnas i tystnaden,

att stanna kvar och säga; älskling jag finns här. [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

 

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.