Jag vill prata med dig. Precis som jag gjorde förut. Men munnen tätt intill ditt öra. Berätta historierna som bara var menade att du skulle höra. Så om du hör mig nu. Här kommer din:
Jag var 15 år när du kom in i mitt liv. Jag hade egentligen inte en endaste tanke på dig, för de andra hundvalparna var så mycket sötare än du. Dom var spräckliga, hade andra spännande färger och där låg du, ensam och svart. Trots att de andra valparna utseendemässigt lockade mig mer var det något inom mig som sa att du var min, att det var dig jag skulle ha.
Jag kämpade emot först. Försökte ta mitt förnuft till fånga till att ta en tigrerad eller spräcklig hund men mitt hjärta kunde inte slita sig från ditt. Det var som att vi satt ihop, redan där och då.
Under alla åren vi sedan fick tillsammans sade jag alltid att du var mannen i mitt liv, oavsett vem jag träffade så kom du först. Det var något speciellt mellan oss. Inte bara vår relation var speciell, utan också sättet du lämnade mig på, och allt det som blev kvar.
Vissa sorger är för tunga att bära, gör för ont att prata om, din sorg är en sådan. För stor för att ens få plats i mitt bröst. Ibland förvandlade man fantasier till verklighet bara för att orka vardagen, man tror på en historia som man innerst inne vet inte är sann. Bara för att man inte står ut med verkligheten.
Din historia är en sådan och det här är berättelsen om dig…och din väg tillbaka till mig.
Du var en hund, jag vet det. Men det var inte kroppen du bodde i som tilltalade mig utan din själ. Våra ögon pratade med varandra utan ord och jag är rädd att aldrig mer få uppleva den känslan.
Jag såg in i din själ och du tog hand om min. Du fanns vid min sida under de tuffaste åren i mitt liv och jag är så tacksam för det. Gångerna jag gråtit med näsan i din päls är oräkneliga.
För mig var du mer än en hund. Du var min bästa vän. Min beskyddare. Min tvillingsjäl. Och jag intalade mig att du skulle finnas vid min sida för alltid.
Vi hade ett språk som ingen annan kunde tala och alla som träffade oss visste att vi hade något speciellt. Du såg min rädsla innan jag kände den själv, du bar på den trygghet jag alltid saknat.
Men en dag försvann du ur mitt liv och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att det var jag som lät dig gå. Du tittade på mig med dina stora bruna ögon och frågade om lov och jag gav dig ett nickande ja.
När jag hörde tåget fick jag en ilning i hela min kropp och jag visste vad som skulle ske redan innan det skett. Jag ropade ditt namn, igen och igen. Och tystnade efter att tåget dragit förbi var skrämmande och kall. Jag visste att du var borta. Kände tomheten i hela min kropp.
Jag gick hem med ett tomt koppel och möte din korg som också ekande tom. Jag var arg på dig, arg på mig. Arg på världen som tog dig i från mig. Men skulden, ansvaret kommer alltid att vara mitt eget.
Jag trodde aldrig att jag skulle överleva din bortgång. Men jag fortsatte att andas, utan dig.
Jag visste att du aldrig frivilligt skulle lämna mig och intalade mig att du skulle komma tillbaka, på ett eller annat sätt. Världen tog dig ifrån mig. Men kraften vi hade skulle förena oss igen. Jag visste det, eller intalade mig själv det, för att klara vardagen.
Sorgen blev aldrig mindre. Jag stänge bara in den, i ett rum med lås och bom. Jag har fortfarande inte grävt ner din aska. Fast att det är över tio år sedan har jag svårt att släppa dig i från mig.
Jag trodde aldrig själv på min fantasi. Men en dag stod du framför mig igen. I en annan kropp. Men jag var säker på att det var du. Magin upprepade sig. Känslorna vi bar fanns ingen annanstans. Vi fick några fina år tillsammans. Men historian upprepar sig och du lämnar min sida medans jag igen och igen upprepar ditt namn.
Denna soliga vårdag dör du framför mina ögon. Jag ser dig kämpa för ditt liv och kan inte göra annat än att förstelnat se på. Något inom mig brister och går aldrig mer att laga.
Jag blir rädd för mina känslor, för kärleken och för att allt jag någonsin har älskat dras i från mig. Jag kände mig som en mördare trots att jag inget annat ville än att du skulle få leva.
Hur dumt det en låter. Så är jag säker på att det var två olika kroppar men samma själ och att du fortfarande kämpar för att ta dig tillbaka till mig. Jag försöker att vara snäll mot mig själv. Säga till mig själv att det inte var mitt fel. Men jag har ingen annan att lägga skulden på.
Åren går. Men smärtan du lämnat efter dig känns fortfarande som ett öppet sår.
Jag vet inte vart du är. Men jag vet att du fortfarande är saknad.
Varje stund.
Varje dag.
Och om du hör mig nu vill jag bara säga att jag är kvar här…
att jag fortfarande väntar..
på att du ska komma tillbaka.