Helt plötsligt känner jag mig naken och sårbar. Obekväm. Tänker att jag visar upp för mycket av mig själv fast att jag samtidigt har svårt att låta bli. Hur mår du frågar någon. Bra, svarar jag. För det är bra, men gräver du djupt inuti finns det alltid såriga gömmor och jag tror inte att mina är större eller djupare än andras, jag tror bara att jag visar upp dem mer.
Jag är inte mer sårbar än andra, även om del kanske kan uppfatta det så. Utan det är så här tankar och känslor ser ut i text.
Jag ljuger aldrig om mitt mående. Och det är inte för att jag vill vara sann mot dig utan för att jag vill vara sann mot mig själv. Jag låter varken tankar eller känslor kväva mig. Jag registrerar att dem är där och går vidare. Att sätta ord på känslan hjälper mig. Det får mig att inte ta den på så stort allvar medans det för andra kanske är tvärtom.
Tankar och känslor syns inte utanpå så när man får se dem i text så blir det extra starka.
Tror därför att min omgivning ibland tar dem på större allvar än jag. Åh, nej, har hon ångest. Men då glömmer dom att ångest är min vardag, att jag både använder det som huvudkudde och som nackstöd.
Om det är något jag vill vara mot er, och mot mig själv så är det trovärdig och ärlig. Samtidigt som jag ibland kan känna mig så himla naken och ensam i den känslan så vet jag och vill heller inget annat. Jag tror på sårbarhet, på att leva utan skal. Och som en vis man en gång sade så försöker jag inte få människor att älska mig utan tvärtom, jag arbetar för att jag ska älska och uppskatta alla i min omgivning, för min egen skull. Vad dom tycker, tänker och känner för mig spelar mindre roll….
Det räcker så
Ibland blir jag bara så rädd för att andra tar mitt mående och mina tankar på för stort allvar, för det gör inte jag. Det är bara tankar, det är bara känslor, och oavsett om de är bra eller dåliga så går de över. Ibland tänker jag att jag drar ner i ett mörker, tänker att jag måste vara gladare, sprida energi. Men kan liksom inte styra över orden som kommer ut, de blir vad det blir.
Och så tvivlar jag på mig själv, funderar på hur jag uppfattas och om det verkligen är det här jag vill visa upp. Jag går runt utan yttre skydd samtidigt som folk bygger upp murar framför sig, vad kommer det att göra med mig….
Du känns genuin och med ett stort hjärta
skriver en människa jag aldrig träffat och jag tänker att det räcker så, att det inte behövs något mer. Ta mig som du vill. Du får tänka att jag är ledsen, sorglig, mörk, tråkig eller knäpp. Det spelar ingen roll… så länge jag också får vara genuin och ha ett stort hjärta.