Kanske är du tillräcklig


Ibland tänker jag att det inte är så konstigt att vi känner oss otillräckliga. Vi har ständigt så många platser vi vill vara på, så mycket vi vill göra och så många vi vill ställa upp för.

Hur många av oss hade inte velat bli en “bättre” mamma?

Själv har jag önskat att jag vore mamman vars energi aldrig sinar. Ni vet, den som alltid har tid och energi att lyssna på sina barn. Att man vore aktiv, lekte lekar och spelade spel precis så ofta som de önskade. Att jag varje kväll låg tillsammans med dem och läste bok, killade dem på ryggen tills de somnade. Jag skulle vilja stanna kvar vid deras sida, beundra dem när de sover och räkna deras andetag. Jag skulle vilja finnas där varje morgon, med en morgonsång och uppdukat bord. Stressen skulle vara bortplockad och jag skulle långsamt följa dem till skolan. Jag skulle vara mer närvarande, göra att de alltid kände sig sedda, behövda och medvetna om att min tid alltid fanns till för dem.

Samtidigt hade jag velat vara en fru som ständigt visat uppskattning mot min man.

Jag skulle överraska honom, ge honom presenter och ständiga kärleksförklaringar. Jag hade velat vara guldkanten på hans vardag, den som fick honom att skratta och längta hem. Jag hade velat ge honom tid, kärlek och ett stöd som aldrig sinade.

Och en “bättre” vän.

Jag hade jag velat vara den som alltid hade en timme över för en kopp te. Den som gärna lånade ut sitt öra, och skickade hejarop och uppmuntrande sms. Jag skulle vilja komma med hemliga presenter, bjuda på fika och resor. Jag skulle vilja vara den du alltid kunde lita på, den du ringde vare sig du är glad eller ledsen. Jag skulle vara den som kom när du ringde mitt i natten och som avbryter det jag har på gång för att rädda dig. Jag skulle vara axeln du kunde gråta mot, jouren som alltid ställde upp.

Men jag är ingenting av det där, inte ens hälften. Ändå så gör jag så gott jag kan.

Jag säger till mina barn att jag älskar dem. Jag kramas ofta, jagar runt dem i huset och hittar på lekar som inte finns. Jag frågar alltid hur deras dag har varit, försöker lära dem allt jag kan och försöker få dem att förstå hur värdefulla de är för mig. Kanske är det tillräckligt?

Jag har varit vid min mans sida i över 13 år, vaknat upp bredvid honom varje dag och aldrig tvivlat på min kärlek, kanske är det tillräckligt?

Jag svarar när mina vänner ringer, försöker att hålla kontakt. Jag försöker vara nyfiken, hänga med i deras liv och träffas när tillfälle finns. Kanske är det tillräckligt?

Har du tänkt på det, hur många du vill ställa upp för, finnas till för. Är det ens nåbart, är det ens möjligt?

Kanske är du tillräcklig?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.