Månadsarkiv: december 2014

Vi hade en plan, jag och min ADHD. Men hur mycket jag än försöker att hålla mig till den där planen så är det något inom mig som styr och ständigt tar över. Något som gör att jag inte kan kontrollera min egen hjärna, styra min egna energi. I stället för att fokusera på det jag behöver och egentligen vill, så är tankarna ute på helt egna äventyr. Den startar igång nya projekt, går på nya stigar och letar efter andra vägar. -Håll dig på spåret ropar jag, men du är för långt fram för att höra mig.

Du letar alltid efter genvägar, eller platser som ser roligare ut. Jag går bakom, blir tröttare och tröttare för varje steg. -Stopp, stanna, vart är du på väg, vi hade ju en plan du och jag! Du springer för fort, titt som tätt tappar jag bort dig, när jag hinner ikapp försöker jag att få tag i dig, samla ihop er. Jag vill hålla dig fången, instängd. Med ett A under armen, D under andra och med H och  D i nävarna, stretar jag på. Håller er hårt för att inte förlora greppet, igen.

Jag talar till er lågmält, tyst, nästan viskar. ” Jag orkar inte springa zickzack genom livet. Jag vill också stanna upp ibland, få känna mig lugn, trygg…” Du skrattar mig i ansikten, klappar mig på kinden och glider hastigt ur mitt grepp. Knogarna är vita, jag kramar dem än.

Jag orkar inte ropa längre. Jag följer dig som en hund. Då och då ropar du på mig. Lockrop, vill att jag ska skynda mig, springa snabbare. Men varje gång jag är framme vid din sida så drar du i väg igen.

Livet med dig är en ständig kurragömmalek. Jag vet aldrig vart jag har dig. Men jag vet att jag måste hitta dig, att vi ska vara tillsammans. Fungera tillsammans. Men hur mycket jag än försöker så tar du tar alltid över, det är alltid jag som får räkna.

Jag försöker ständigt dra upp dig på rätt spår. På den ”rätta vägen”, då du som oftast ränner i dikena. När jag tror att vi är tillsammans, att du är med mig, så talar jag ut i intet. När jag vänder mig om är du inte där. Jag blundar, räknar, och letar, igen…..

Jag frågade min bror när han var 12 år vad ADHD betydde för honom. Han svarade att det betydde att han var dum i huvudet. Jag ställde samma fråga tio år senare och fick samma svar.

Innan jag själv fick diagnosen ADHD tyckte jag synd om honom. Jag trodde att det var själva diagnosen som gav honom den känslan, eller om de kunde ha berott på hur han hade blivit behandlad av skolan, samhället. I hans fall kan jag ju inte riktigt veta, men när jag utgår från mig själv har jag precis samma känsla, att jag är dum i huvudet. Den känslan har jag burit med mig redan innan jag fick diagnos och jag har inte blivit fel/illa behandlad från varken skola eller samhället.

Jag kan givetvis inte tala för alla människor med ADHD men om jag bara utgår från mig själv så handlar det om min egen känsla, den där att man inte riktigt förstår hela vägen fram, jag når liksom inte hela vägen ut. Jag har alltid klarat mig, ALLTID. Jag har aldrig varit sämre än någon annan, snarare tvärtom, ändå sitter den där, känslan. Känslan av att vara dum i huvudet, känslan av att det hela tiden finns något där som jag inte förstår. Något som jag har missat.

Istället för att spela över, eller agera ut har jag spelat med. Nickat, låtsats och ansträngt mig in i det längsta för att det inte ska märkas.

För några år sedan beställde jag hem mina journaler från BUP, där kunde jag läsa att jag var intelligentare än genomsnittet, japp du läste rätt. Intelligentare än genomsnittet.  Jag vet inte hur många gånger jag läste den meningen, strök till och med över den med överstrykningspenna och läste den igen. Letade liksom efter ett fel någonstans, någon har ju uppenbarligen skrivit fel eller förstått fel, klantat till det helt enkelt. Den där meningen hjälpte mig inte, jag kände mig fortfarande som en bluff, en bluff som någon förr eller senare skulle avslöja.

Jag begärde ut mina journaler från ÖVM och även där gick det att läsa att jag hade en hög intelligens (stod visserligen också att vissa tester påvisade en exceptionellt låg begåvningsnivå, haha, men det relaterade dem till svårigheten att koncentrera sig). Men det spelar ingen roll vem som än säger det till mig, inte ens om självaste MENSA skulle komma och knacka på dörren. Ingen skulle kunna få mig att känna något annat.

Jag tror därför inte att det bara handlar om misslyckanden, för jag kan aldrig säga att jag riktigt misslyckats. Men jag har varit väl medveten om att jag fått kämpa mer än andra. Du mäter dig ständigt mot din omgivning och där såg jag väl skillnaden. Jag har alltid känt mig som en förklädd alien. Ingen ser på mig att jag är en utomjording, för jag fixar det. Jag kan göra precis allt det du kan, om inte mer. Men jag ser och känner att jag är annorlunda.

Jag har växt upp med den känslan och idag sitter den fast så starkt att ingen någonsin kan ta den i från mig. Idag vet jag visserligen att jag aldrig skulle ha jämfört mig med ”de vanliga”, idag vet jag att jag bär på superkrafter som ”de vanliga” inte äger. Jag har bara inte fått lära mig att använda dem eller hantera dem rätt för att någon högt beslutande människa trodde att vi alla skulle gå i samma led. Någon trodde att vi alla var byggda för att göra samma sak.

Ibland blir jag irriterad över hur vi använder psykiska sjukdomar/funktionsnedsättningar i vår vardag. Varje gång vi felanvänder dem förminskar och försmutsar vi dem!

Hår många har egentligen haft panik? Inte särskilt många om jag får gissa. Men alla slänger sig med det uttrycket så gott som dagligen. ”Jag fick fullkomlig panik”. Nej det du upplevde kan förmodligen kallas stark oro. Jag har haft panik 1 gång under mitt 34 åriga liv. 1 GÅNG! Och då höll jag på och hoppa ur Balder (en åkattraktion på Liseberg) när den var högst upp på toppen. Hade jag kommit loss så hade jag dött, men det tänkte jag inte på för jag hade fullkomlig panik. Jag grät så jag skakade och mina kompisar skrattade åt mig och tyckte att mitt beteende var roligare än åkattraktionen.

Hur ofta säger inte folk att de är deprimerade när de känner sig lätt nedstämda? De flesta som slänger sig med det har inte ens varit i närheten av en depression, de har kanske en dålig dag som högst!

Ångest är egentligen fel ord på det jag bär på. Och bara för att du vet hur ångest känns, bara för att du har upplevt det då och då så vet du INTE hur jag mår. GAD är STÖRRE än ångest, det är något du bär på DAGLIGEN, och ångest är inte hälften så tungt som att bära på GAD, så nej, du vet inte hur det känns!

Du lider inte heller av lite ADHD eller har en släng av schizofreni. Du har inte ens rätt att ta dem orden i din mun. Varje gång du slänger dig med sjukdomar du själv inte bär på förminskar du människor runt dig som lider på riktigt!