I ett köpcenter någonstans i Sverige… 2 kommentarer
Igår kom den, som en käftsmäll i ansiktet. Som en för tidig julklapp, varken inslagen i glänsande papper eller med snören. Ångesten. Den har hittat sin forna plats och bara på en dag har jag glömt hur det känns att vara utan den. Den gör mig lättirriterad, känslig för ljud och ljus. Och gör att hela mitt inre hamnar i uppror när jag känner att jag inte har kontroll över en situation. Jag kände inte av den när jag var hemma, i min trygga vrå. Jag hade förhoppningen om att kanske, kanske kommer den inte alls att komma tillbaka….
Vi åker ut till köpcentret för att handla skor åt dottern. Mannen går samtidigt och klipper sig. I skoaffären hittar vi inget bra, dottern är gnällig, det är massor av folk och sonen surar och springer iväg. Där och då kommer den! Mitt inre slits i stycken. Ångesten stegrar. Säger åt dottern att stanna där hon är samtidigt som jag inte vill lämna henne med blicken. Letar ivrigt mellan hyllorna efter sonen som springer kors och tvärs för att jag inte ska hitta honom. För honom är det en lek, för mig en nära döden upplevelse. Jag vill brista ut i gråt, skrika rakt ut. Stampa tjurigt som ett barn och kasta saker omkring mig. Men det gör jag givetvis inte. Man måste ju hålla ihop, hålla allt inom sig. Stressen stegrar.
Redan i den första butiken blir jag medveten om att ångesten redan har intagit sig i min kropp, men jag kan hålla det under kontroll. Jag hittar sonen, försöker på ett lugnt och pedagogiskt sätt förklara för honom att han inte får göra så där, berättar hur rädd och orolig han gör mig. Han skiter i vilket.
Vi lämnar butiken utan skor. Jag söker upp min man, väntar på att han ska bli klar, känner att jag inte kan hantera det själv, är rädd att nå bristningsgränsen. Vi går tillsammans in i nästa affär, men jag kan inte längre få ihop det, jag hör bara en himla massa ljud och ser bara ett hav av skor. Jag vill likt min son springa och gömma mig, krypa upp någonstans bakom en hylla och bara gråta. Men det gör jag inte. Jag håller ihop. Mannen går ut med sonen i bilen, jag ska hjälpa dottern handla skor. Men jag hör inte längre vad hon säger, jag hör ingenting förutom allt oväsen som finns omkring mig. Jag vet inte ens vad hon ska ha för skor längre och varför.
Vi byter butik, och tillslut går vi ut med ett par skor. Innan vi åker hem måste vi bara ”åka förbi” matbutiken. Jag känner redan i bilen att det inte kommer att gå bra. Alla intryck, all stress, all ångest har gjort mig trött i både kropp och knopp. Jag är rädd att bara ramla ihop i en hög på golvet och bara ligga där, men det gör jag inte.
Vi går in med stora kundvagnen. Jag kan inte längre läsa ett ord i taget på inköpslistan, allt sitter liksom ihop som en stor massa. Jag kan inte fokusera, läsa listan, leta efter något och stoppa det i min vagn, samtidigt ha koll på de två barnen som springer runt omkring vagnen och tjatar och gnäller i ett frenetiskt tempo. Folk springer omkring kors och tvärs med sina kundvagnar. Jag skulle vilja be folk att stanna, stå still så att jag fan kan koncentrera mig. Men det gör jag inte. Jag ger mannen listan, kundvagnen och ansvaret över barnen. Själv går jag bredvid och försöker se normal ut, försöker att hålla ihop åtminstone till vi kommer ut i bilen. Biter ihop in i det längsta….
Jag hör inte vad tanten i kassan säger till mig, jag vet inte vad det kostade, eller vilka kort jag skulle dra. Jag försökte bara hålla mig till rutinen, till det som brukar förväntas av en.
När jag stänger bildörren om mig kommer tårarna. Barnen krigar i baksätet. Jag skulle bara önska att de kunde hålla käften. Men det gör de inte. Så att jag kunde få samla ihop mig lite, så att jag hade kunnat försöka dämpa ångesten som just nu fått alldeles för stor plats i min kropp.
-Vad är det med dig?, säger mannen och slänger en snabb blick på mig. Jag anar irritation i hans röst vilket gör mig än mer ledsen då jag i timmar kämpat för att hålla ihop, bara för att kunna fungera normalt så att ingen annan i min familj ska bli lidande. Så ingen utomstående ska se att det är något fel på mig.
Vad är det med mig? Jag önskar älskling, att jag kunde ge dig svaret. Jag önskar älskling att jag ägde lösningen. Men just nu gör jag inte det. Jag kommer fortsätta kämpa, jag kommer fortsätta att hålla skiten inom mig. Och det lilla du får se, dom där små tårarna, den är inte ens hälften av vad som finns på insidan. Så snälla låt mig bara få samla ihop mig själv utan att försvara mig, utan att förklara mig.
