När hjälpen inte når ända fram
Många jag pratar med har ”kämpat” för att få en ADHD diagnos, eller beskriver att de kände en lättnad av att få diagnosen. Att de äntligen fått ett svar….
Jag kände mig varken glad eller lättad. Jag kände mig bara ledsen, så jävla ledsen!
Jag har inte ifrågasatt diagnosen i sig, men jag har verkligen ifrågasatt om jag ska ha denna diagnos. Tänkt att det måste gjort något fel, att de där jäkla testerna inte stämmer. Vem fan trycker inte x antal gånger för mycket vid det där datortestet till exempel.
-man kunde se vi detta testet att du gjorde fler fel än genomsnittet.
-ja, men alla måste göra fel här!
-ja, men du gjorde fler fel än genomsnittet vilket tyder på svårigheten att kontrollera impulser.
-nej det tror jag inte! Här måste ju vem som helst haft svårigheter!!!!
-ja, men du påvisar STÖRRE svårigheter!!!
Och alla de där testerna som påvisar koncentrationssvårigheter, vem fasen tycker inte att de är urtråkiga och får svårigheter och koncentrerar sig här och där?!?
Nej, jag känner mig fan inte lättad, jag känner mig förbannad!!! Jag har funnits i psykiatrins journaler sedan 1993, och nu, NU säger de till mig att jag har en diagnos och att jag behöver medicin. NU!?! Du erbjuder ett svar på mitt lidande men det är fan 20 år sedan jag egentligen behövde det svaret, hjälpen.
Det gör ont att veta att skyddet runt om oss inte håller, att de som skulle hjälpa bara skrev in det i sin dator och sedan stod och såg på….
Jag blir arg, besviken. Vem fan är du till att komma och säga att jag har svårigheter när jag har tagit mig ur de största själv, att erbjuda hjälp när det är ”försent”. När jag själv har fått leta efter strategier bara för att få min vardag att fungera normalt. Vart var du när jag behövde dig?
I mina journaler fick jag reda på att jag har lidit av en depression. Det är det aldrig någon som har sagt till mig. Varför? Är inte jag den förste som har rätt att veta? Vad gör uppgifterna för nytta i din dator när hjälpen inte når ut till mig?
Du får fan inget tack av mig, du får fan ingen förlåtelse. Det du erbjuder mig nu är ingen hjälp, det läker inga sår och suddar inte ut några minnen.
Jag tänker på den där lilla tjejen som under alla skolår gick med en sådan stor ångestklump i magen att hon knappt kunde andas. Jag tänker på tonåringen som skar sig i armarna och stoppade fingrarna i halsen, hon som under hela sin uppväxt jagades av ångesten. Vem såg henne? Vem hjälpte henne? Be henne om ursäkt! Säg förlåt till det där lilla barnet! Kom fan inte till mig och säg till mig vad jag behöver eller vad jag ska göra. DU bär uppenbarligen inte på den lösningen.
För mig har det varit en jäkla smäll att falla genom skyddsnätet som ska finnas runt om oss. Jag ropade efter hjälp för att återigen kunna resa mig upp. Du kom, borstade av mig dammet och sa:” Ojdå, du är nog en sådan person vi borde ha fångat upp. Vi missade dig. Vi tog dig inte på allvar, fast att du sedan 13 års ålder ropat på hjälp.”
Du förväntar dig att jag ska känna mig lättad, att jag själv ska lägga mig i det där skyddsnätet och låta det vagga mig till ro. Men jag kommer inte att komma frivilligt, kommer jag så gör jag det motvillig. Jag är fortfarande öm från fallet, och rädd. Rädd för att ramla igen. Nu är din uppgift att fånga in mig, du vet det, jag vet det. Ändå låter du mig gå.
Återigen gör du mig besviken.
