Att ta ett beslut
Helgen har bestått av promenader. Jag försöker stanna upp och njuta av solen och allt vackert jag ser. Har ni tänkt på hur mycket det är? Det kan vara hur solen färgar löven, bladens färger eller en naken buske. Små små saker vi har runt om oss som är så vackra utan att vi uppmärksammar det. Eller, jag gör ju det, stannar och tar bilder lite här och var. Hunden suckar djupt och tänker ”nu är hon igång igen”.
Lördagen bestod av sonens innebandyturnering och i söndags åkte jag till Göteborg för att föreläsa. Är så grymt tacksam att jag får göra det. Stå och prata om någon jag finner så otroligt intressant och att andra väljer att lyssna. Magiskt. Jag var lite sur på mig själv veckorna innan föreläsningen för att jag inte har förberett mig. Inte alls, och det skäms jag för att säga. Jag har endast kört föreläsningen en gång tidigare (och det var för ett år sedan). Men det har känts helt omöjligt i min hjärna. Viljan och motivationen har inte samarbetat och då blir det helt enkelt inte av. Det gick givetvis bra ändå, men jag vill inte slappa till mig och göra det till en vana. Nej sån är inte jag…eller vill jag inte vara rättare sagt.
Jag har haft så mycket i huvudet det senaste veckorna och det har tagit all min kraft. Jag tog nämligen ett beslut om att äntligen söka en steg 1 utbildning. Anledningen till att jag inte tagit tag i det tidigare är att det finns så många utbildningar och att det är så himla svårt att hitta rätt.
Jag drömmer ju om att även gå steg 2 och bli legitimerad psykoterapeut. Tro mig, jag har följt utbildningarna i flera år, både ring och mailat olika skolor men aldrig tagit något beslut då ingen kan ge mig ”rätt väg”. Det pratas om utbildningar som är godkända och inte godkända. Samtidigt som ingen utbildningsanordnare kan garantera att du någonsin får en plats på steg 2. Vilket har fått mig att tvivla och inte göra det alls.
Men för några veckor sedan bestämde jag mig. Jag tog ett beslut och skickade in en anmälan. Men då kom åsiktsstormen emot mig direkt. Jag vet att den är av välmening, men den leder till att man backar… och återigen hamnar i tvivel. Varför söker du inte till den utbildningen istället, du kan inte göra så, gör så här osv osv. Jag har haft denna drömmen så länge att jag är rädd att göra fel, vilket leder till att jag inte gör något alls. Jag backade tillbaka ett steg, började återigen tvivla, fortsatte att leta utbildning. Men gav upp..
Det finns liksom ingen som är helt rätt och ligger framför dig. Det ska passa in i min vardag och mitt arbetsliv och de gör de sällan. Utbildningarna är inte utstakade efter mig. De går inte de dagar som hade passat bäst i mitt arbetsschema eller ligger i min hemstad så att jag slipper pendling…nej alla har sina för- och nackdelar. Att ta ett beslut, eller att inte ta det, har slitit på mig, gjort ont. För jag vill så starkt och så mycket (och jag vill INTE vänta).
Jag bestämde därför att välja den som passar mig bäst JUST NU. För jag vet ingenting om min framtid. Kanske kommer drömmarna att förändras, kanske kommer mitt mål inte längre vara att få en legitimation? Och om det är meningen att jag ska nå mitt mål är jag säker på att jag gör det oavsett.
Jag litar på mig själv och det viktigaste för mig är att jag alltid rör mig framåt. För där framme tror jag att det finns en massa valmöjligheter, och att alla av dem kan vara rätt.
Jag har ingen spåkula, och fast att jag gärna vill att någon talar om för mig vad jag ska göra så är de råden ofta det sista jag lyssnar på. Jag har tagit ett beslut och förlikat mig med att det blir rätt oavsett vad det leder till. Jag kommer suga åt mig all kunskap och förvandla det till magi. För hur kan någonting egentligen vara fel så länge du blir lycklig av det när du befinner dig mitt i?