Är uppåt alltid den rätta vägen?
Jag har en tendens till att alltid pressa mig. Till att sätta höga mål eller alltid vara på jakt. Men jag känner mig inte sugen längre och kan därför slå på mig själv för det. ”Vad är det med dig” ”Kom igen” och så försöker jag jaga igång mig själv igen utan att lyckas. Kanske är det för att jag detta året för första gången tog mitt företagande på allvar, eller för att jag har fått hjälp av både mentor och coach och kände att det blev för mycket.
Kanske finner jag det roligare att jaga när vägen inte är utstakad, när det inte finns planer och när du inte egentligen inte vet vem som är ditt byte. Jag vet inte. Men jag vet att jag har längtat efter närhet. Efter att få vara tillsammans med vänner, familj och allt det där jag gömt undan nu i så många år. Jag känner mig kvävd, inlåst och vill bara göra ett frihetsskrik för att bevisa att ingen annan bestämmer över mig än jag.
Men så läste jag det här inlägget och känner igen mig. Och inser att det jag behöver inte är att utvecklas eller växa (just nu) jag behöver stå still. Jag behöver bara vara (och lära mig att uppskatta och njuta av det). Jag vet att lusten och energin kommer tillbaka. För jag älskar det jag gör. Men just nu…behöver jag bara stå still.
Ingen stress, inga måsten. Och det är ok.
Det betyder inte att jag inte har mål eller drömmar. Eller att jag kommer att ge upp. Bara att jag vilar en stund…innan jag springer igen.