Han & jag
- Att förbereda morgondagen kvällen innan. Idag känns det helt overkligt att jag under nästa hela mitt liv stått helt förvirrad varje morgon och gjort i ordning frukost och valt kläder men så var det. Jag tror det tog flera år innan vanan satte sig, men nu sitter den så hårt att jag knappt minns något annat. Det var så kul när barnen var små. Då lade de ut sina kläder på golvet i ordningen man tar på sig dem, så sött.
- Att bli modigare i min klädstil. Att jag kan och får ha på mig precis vad jag vill. Att ingen annan bestämmer vad som är fint utan jag.
- Högerregeln -ja jag har körkort, men som så mycket annat faller all kunskap ur mitt huvud när jag inte tycker att jag behöver den längre. Jag körde istället på regeln att jag alltid snällt stannar bilen för andra. Men när han kom in i mitt liv började högerregeln gälla och jag blev också inmatad med att det är den person som har hindret på sin sida som ska stanna. Hade jag ingen som helst aning om innan. Eller brydde mig kanske inte. Jag vek undan för att det var lättast.
- Att man inte måste göra allting NU. Jag jobbar på det forfarande men det har skett klara förbättringar på 13 år. Jag är en sådan som gör allting NU (om det går) medans han menar att disk, tvätt och städ tex kan vänta, och det kan det ju (även om det inte är lika tillfredställande som att få det gjort). Men idag kan jag (ibland) vara lugn i det.
- Att våga ha på mig shorts och kjol. Ja men på riktigt. För något år sedan vågade jag för första gången ta en långpromenad i shorts och vet ni, ingen körde av vägen eller dog (vad jag vet). Ingen annan fokuserar på mina ben än jag( påstår han). Och tydligen (enligt min man) ser mina ben ut som de flesta andra människor. Inget märkvärdig alltså. Japp det har han lärt mig.
- Att man inte måste leva på rutin. Jag brukar alltid berätta det på mina föreläsningar. Att innan jag träffade min man så hade jag bestämda veckodagar som jag städade, handlade och tvättade. När han kom in i mitt liv påstod han att man inte måste göra allt på bestämda dagar (vilket till viss del är sant) men det var nog det som fick mitt liv att fungera. När jag föll ur mina rutiner hamnade jag ganska snabbt i en depression (som jag helt och hållet skyller på honom 😉 Så jag har lärt mig att man inte måste göra det (men att det är fördelaktig för mig) 🙂
- Att tänka på mig själv. Det är så himla svårt och jag övar fortfarande, men om jag ska jämföra mig själv 13 år tillbaka så är vi inte samma person. Förr i tiden bad jag typ om ursäkt för min existens och frågade om lov om jag fick ta en macka i mitt eget hem. Jag minns att Marcus tittade på mig som ett frågetecken ”varför i helvete skulle du inte få ta en macka?”. Det kom liksom bara på automatik så det tog långt tid att träna bort att fråga om lov för olika saker. ”Får jag gå ut med hundarna, får jag, får jag, får jag….” helt otroligt egentligen. Idag säger jag ”nu går ju ut med hunden” skulle aldrig falla mig in att fråga om lov.
- Att inte ta emot skit som inte är min. Jag har alltid ställt upp och lyssnat. Alltid. Om någon betett sig illa mot mig så tog jag emot det också utan att röra en min eller säga i från. Jag minns det första gångerna han sade att ”det där är inte ok”, ”ingen ska säga eller göra så mot dig”. ”Nu säger du nej”, eller ”nu lyfter du inte luren”. Alltså det var så jäkla svårt, jag minns det än idag. Jag som var beredd att ge bort pengar, låna ut saker jag inte fick tillbaka eller ställa upp för en vän som aldrig gav mig något tillbaks. Det var min vardag, och jag tror inte att jag ens tänkte tankar på att det kunde vara fel, utan det var bara så man behandlade mig. Till en början kändes det som att han ”tvingade mig” att stå upp för mig själv, det kändes fel, och jag kände mig elak. Men idag är jag så jäkla glad för att jag tagit den kampen och i motsatsen till innan så skulle jag ALDRIG ta emot skit jag inte förtjänar. Det är helt klart det bästa jag lärt mig.
Ja han har förändrat mig liv (men berätta det inte för honom). Jag vill ju inte att han ska bli högfärdig och tro att han är något. Jobbet har jag ju ändå gjort själv, eller hur?
Nej men på allvar så har min man har varit min största lärare, det går inte jämföra då och nu. På mina föreläsningar brukar folk fråga hur jag tillfrisknade från mina ätstörningar och sanningen var att det var han, min man, som skakade liv i mig. Att möta någon som inte är rädd för att säga sanningen, som kan säga den rakt ut, även om det gör ont är det bästa som har hänt mig även om det aldrig varit lätt. Istället för att luta huvudet på sned och tycka synd om mig har han alltid tittat på mig med nyktra ögon. ”Är du dum i huvudet?, är du tjock?, är dina tankar sanning?” Hur elak en sådan mening än kan låta så får den i alla fall mig att bli verklighetsförankrad och svaret är ju oftast nej.
Så tack älskling, tack för allt du har lärt mig. <3