nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Julklappstips till de nyblivna/blivande föräldrarna och till familjen som öppet vill kunna prata om psykisk ohälsa med barnen. Fram till julafton har vi extrapris i butiken. Ange kupong julklapp 1 vid köp av 1 bok, du får du 20 kr rabatt. Vi köpa av båda böckerna anger du kupong julklapp 2 och får då 59 kr rabatt.
Sitter på perrongen, hör ljud från fjärran, långt, långt bort. Ser du mig nu? Jag åker inom kort.
Jag tar det sista steget, jag lättar min fot. Vet inte vad som väntar, vad jag har att se framemot.
Jag vet inte vart det här ska sluta, vet inte vart jag ska gå. Allt jag vet, är att det inte längre är vi två. Full av tvivel, regnet väller över mig. Allt jag vet, är att jag är på väg bort från dig.
Sitter på tåget, på väg åt ett annat håll. Allt bakom mig, spelar inte längre någon roll.
Jag passerar gränser, jag aldrig gjort förut. Allting har sin tid, allting har ett slut.
Jag vet inte vart det här ska sluta, vet inte vart jag ska gå. Allt jag vet, är att det inte längre är vi två. Full av tvivel, regnet väller över mig. Allt jag vet, är att jag är på väg bort från dig.
Jag kliver av, i främmande land. Ingen finns där, för att ta min hand.
Letar bland tusen ansikten, finner inte ditt. Du kanske är kvar på perrongen, och letar efter mitt.
Halva dagen har tillbringats på ett tåg mot Stockholm. Jag kunde varken jobba eller plugga så mycket som jag önskade på grund av åksjuka. När man kom fram till hotellet för att slappna av och njuta av sin ”egen tid” kom tröttheten som ett brev på posten och dom där böckerna som skulle läsas ut blev liggandes kvar i väskan. (Fem böcker om forskningsmetodik om någon undrar, så nej de är inte så jättelockande att läsa oavsett vakenhetsnivå). Jag har mest suttit och stirrat ut genom ett gråmulet fönster och motat bort jobbiga tankar.
Jag har inte haft särskilt mycket ångest av att åka tåg förut, men nu vägrade katastroftankarna att lämna mig, de ockuperade sig i sätet bredvid, följde med mig till hotellet och sitter nu på min sängkant. Om jag blundar tillräckligt hårt kanske de är borta till i morgon.
Helgen har gått lika snabbt som vanligt. Men denna helgen har jag haft besök av Föreläsaren och entreprenören Maria Andersson. Mer info om henne här. Vi har planerat inför kommande år då vi ska ut och föreläsa tillsammans. Så i Lördags hade fotosession men fotografen Anders Skorell för att plåta marknadsföringsmaterial. Ska bli spännande att se alla galna bilder sen.
Maria är en riktigt energiknippe och motsatsen till mig själv på många sätt. Hennes energi liksom sprudlar ut, medan min liksom bubblar runt på insidan (och från och till kokar över). Jag tror att det kan bli många spännande samarbeten framöver!
Måste också berätta historien om hur jag och Maria fick kontakt. Det är så typsikt mig på något sätt. Jag tror att jag hade sett Marias namn någonstans och visste att hon jobbade med ADHD. När jag var ute och gick med mina hundar fick jag (som vanligt) en skit bra idé. Jag nästan småsprang hem för jag vet ju att idéerna trillar ur lika fort som de trillar in. Jag mailade Maria och frågade om hon var intresserad av ett samarbete. Hon mailade tillbaka och bad mig ringa upp henne. Sagt och gjort. Efter någon dag ringde jag, presenterade mig….och idéen var borta! ”Du jag hade en jätte bra idé, men jag kan inte riktigt komma ihåg den just nu.” Det blev över en timmes telefonsamtal med många skratt. När jag lade på luren var jag full av energi, lika full blir jag varje gång jag träffar/pratar med henne. Och jag är säker på att detta bara är början på något stort.
Plötsligt händer det! Man möter en okänd människa som träffar en mitt i hjärtat. Det känns som att man känt varandra hela livet trots att man just möts. Ett möte där man känner att man kan vara sig själv, att man blir uppskattad och älskad inte för det man gör, utan för den man är.
Det är inte det att jag inte bryr mig, för det gör jag, kanske för mycket. Det kanske är därför jag behöver hålla dig på avstånd. För att slippa påverkas själv.
Jag är liksom inte som alla andra. Jag har inget skydd, inget försvar. Allting jag älskar, älskar jag för mycket, älskar jag så att det gör ont. Därför ber jag dig, håll dig undan.
Dina känslor förvandlas till mina egna, ditt liv blir till mitt och jag behöver inte mer byggklossar i mitt liv. Jag har tillräckligt med mina egna. Ju högre tornet blir, desto större risk för att allt ska rasa.
Jag behöver inte den där svindlande höjden. Jag vill bara ha det stabilt omkring mig, veta att det jag har byggt upp, det håller. Inte mer, inte mindre.
Jag är rädd, rädd för att du ska komma för nära, rädd för att du ska komma för långt ifrån. Lämna mig, så att jag tappar allt jag byggt upp, förlorar det jag givit dig. Jag kan inte ge av mig själv, då går jag själv sönder. Det är som att jag själv behöver varje byggkloss. Varje gnutta energi måste hållas instängd inom min egen kropp, annars rasar den samman. Istället för att ge bort delar eller bygga upp nya, så håller jag tryggt mina i ett ständigt försvar. Varje kloss som tas ifrån mig gör att jag blir svagare och riskerar att hela min konstruktion faller. Därför har jag ingenting att ge till dig, ingenting.
Jag håller krampaktig tag i allt som i mitt. Om jag ger med ena handen är jag rädd att tappa det jag har i den andra. Jag kan inte ge och ta samtidigt. Jag kan bara hålla, hålla hårt.
Jag vet att det är frustrerande, jag vet att du aldrig har kunnat förstå mig. Men jag vill bara säga att det är inte det att jag inte bryr mig, för det gör jag. Kanske alldeles för mycket….
Idag fick jag ett liv i mina händer, ett liv jag inte själv valt att bära. Ett ansvar tyngre än vad som är mänskligt att lyfta. Jag hör ångest, sorg och smärta. Du kastar det i min famn. Hur mycket jag än vill är det för tungt för att jag skulle kunna kasta det tillbaka.
Du tror mig förmodligen inte men maktlösheten gör mig ont, ditt liv är för tungt för mig att bära. Om jag på något vis kunde så skulle jag välja att hjälpa dig, alla gånger. Jag ser din smärta, jag känner den. MEN den är inte MIN. Du vet, jag vet det. Ändå kastar du över den, ändå tar jag emot den.
Jag sitter, med ditt liv i mitt knä. Vågar knappt röra mig. Rädd för att tappa greppet, att skörheten spricker och faller som sand genom mina händer. Jag stelnar till och du känner av min rädsla. Den får dig att växa, bli starkare. Jag vrider mig åt ena sidan, och åt andra, men kommer inte ur ditt grepp.
Jag sitter fast, rädd att förlora mig själv i din sörja. Plötsligt släpper du taget, jag kan andas igen. Känner hur luften strömmar ner i mina lungor. Hör hur luften fyller dina. Långsamt och försiktigt plockar du bit för bit ur mitt knä. Lättnaden faller över mig. Jag lägger på luren med insikten om hur snabbt allt kan vända. Ena sekunden vill du leva, andra vill du dö.
Idag valde du livet. Det hoppas jag att du gör i morgon igen.
Idag har jag tillbringat halva dagen på entreprenörsmässa. Jag vet egentligen inte varför jag gör så mot mig själv för det är ju inte så att jag behöver varken mer motivation eller drivkraft egentligen. Egentligen slutar det med att min hjärna blir överfull och jag vill dra igång 7 företag till, och det kanske inte är det jag behöver?
Man fick välja bland olika föreläsningar idé, starta, drivkraft och utveckla. Och istället för att sitta och lyssna på hur man kan utveckla sin företagsidé satt jag hela eftermiddagen på olika drivkrafts föreläsningar (redan första föreläsningen hade jag skrivit över fem olika företagsidéer som bubblade upp inom mig). Snacka om att slösa sin tid.
Jag är sannerligen ingen förvaltare, jag vill starta igång verksamheter och lämna dem när de är på topp. Jag vill utveckla, starta och driva, men inte ro det i land. Jag tröttnar liksom på den enformiga rörelsen eller så ror jag vilse. Jag vill bygga skepp, men inte styra skutan.
”Det finns inte så många barnböcker som handlar om psykisk ohälsa hos föräldrar och därför är det extra viktigt att de få böcker som finns verkligen görs tillgängliga för alla. En text står sällan ensam och just i detta fallet är det positivt att författare och illustratör lyckas samverka så kreativt.”
Idag fick jag en recension på min bok ”Annas oroliga mamma” från BTJ (bibliotekstjänst). Vilket gjorde mig väldigt glad. Tyvärr har jag inte tillåtelse att dela med mig av hela texten utan får bara skriva ut delar av den. Men jag kan meddela att den var mycket positiv och att de både gillade min text och Johanna Cederqvists fantastiska bilder.
Min tanke med boken är att kunna prata om bilderna. Hur tänker/känner personerna? Och att man som vuxen antingen tar hjälp av den förklarande texten eller berättar själv utifrån egna erfarenheter.
Hur kan flickan på bilden känna att hon inte kan andas när det faktiskt inte är sant?
Varför kan man bli yr och illamående utan anledning?
Jag vill att man redan som barn blir uppmuntrad att prata om det som finns på insidan, att man får hjälp att sätta ord på känslor som är större än ens ordförråd. Att man får möjligheten att på en naturligt sätt prata om sin egen eller kanske en anhörigs problematik. Att istället för att dölja, visa, förklara och förstå.