Till min vän
Det är inte det att jag inte bryr mig, för det gör jag, kanske för mycket. Det kanske är därför jag behöver hålla dig på avstånd. För att slippa påverkas själv.
Jag är liksom inte som alla andra. Jag har inget skydd, inget försvar. Allting jag älskar, älskar jag för mycket, älskar jag så att det gör ont. Därför ber jag dig, håll dig undan.
Dina känslor förvandlas till mina egna, ditt liv blir till mitt och jag behöver inte mer byggklossar i mitt liv. Jag har tillräckligt med mina egna. Ju högre tornet blir, desto större risk för att allt ska rasa.
Jag behöver inte den där svindlande höjden. Jag vill bara ha det stabilt omkring mig, veta att det jag har byggt upp, det håller. Inte mer, inte mindre.
Jag är rädd, rädd för att du ska komma för nära, rädd för att du ska komma för långt ifrån. Lämna mig, så att jag tappar allt jag byggt upp, förlorar det jag givit dig. Jag kan inte ge av mig själv, då går jag själv sönder. Det är som att jag själv behöver varje byggkloss. Varje gnutta energi måste hållas instängd inom min egen kropp, annars rasar den samman. Istället för att ge bort delar eller bygga upp nya, så håller jag tryggt mina i ett ständigt försvar. Varje kloss som tas ifrån mig gör att jag blir svagare och riskerar att hela min konstruktion faller. Därför har jag ingenting att ge till dig, ingenting.
Jag håller krampaktig tag i allt som i mitt. Om jag ger med ena handen är jag rädd att tappa det jag har i den andra. Jag kan inte ge och ta samtidigt. Jag kan bara hålla, hålla hårt.
Jag vet att det är frustrerande, jag vet att du aldrig har kunnat förstå mig. Men jag vill bara säga att det är inte det att jag inte bryr mig, för det gör jag. Kanske alldeles för mycket….