Idag fick jag ett liv i mina händer, ett liv jag inte själv valt att bära. Ett ansvar tyngre än vad som är mänskligt att lyfta. Jag hör ångest, sorg och smärta. Du kastar det i min famn. Hur mycket jag än vill är det för tungt för att jag skulle kunna kasta det tillbaka.
Du tror mig förmodligen inte men maktlösheten gör mig ont, ditt liv är för tungt för mig att bära. Om jag på något vis kunde så skulle jag välja att hjälpa dig, alla gånger. Jag ser din smärta, jag känner den. MEN den är inte MIN. Du vet, jag vet det. Ändå kastar du över den, ändå tar jag emot den.
Jag sitter, med ditt liv i mitt knä. Vågar knappt röra mig. Rädd för att tappa greppet, att skörheten spricker och faller som sand genom mina händer. Jag stelnar till och du känner av min rädsla. Den får dig att växa, bli starkare. Jag vrider mig åt ena sidan, och åt andra, men kommer inte ur ditt grepp.
Jag sitter fast, rädd att förlora mig själv i din sörja. Plötsligt släpper du taget, jag kan andas igen. Känner hur luften strömmar ner i mina lungor. Hör hur luften fyller dina. Långsamt och försiktigt plockar du bit för bit ur mitt knä. Lättnaden faller över mig. Jag lägger på luren med insikten om hur snabbt allt kan vända. Ena sekunden vill du leva, andra vill du dö.
Idag valde du livet. Det hoppas jag att du gör i morgon igen.