Efter en av mina regelbundna promenader förra veckan kände jag hur mina höfter helt plötsligt låste sig. Jag anade oråd och landade direkt ned på yogamattan när jag kom hem. Sakta men säkert spred sig smärtan från ljumskarna till ländryggen och det vart helt klart inte lika lätt att ta sig upp från mattan som det var att komma ner.
Min ländrygg har varit till besvär de senaste åren, det är av den anledningen jag slutade springa, ja till och med slutade träna skulle jag vilja säga för ett tag gick jag till och med på gym men det gjorde bara det hela värre. I grunden tror jag att det handlar om ett stillasittande arbete, men när den onda cirkeln är igång är den svår att bryta. Jag kan inte stå i mer än 10 minuter, eller kanske till och med mindre än så, jag kan inte springa, jag kan inte lyfta tungt. Det enda jag faktiskt kan är promenera och yoga, och det gör jag, regelbundet. OCH jag går hos en sjukgymnast.
Jag gör vad jag kan, men är så klart just nu, motiverad till att göra änna mer. Att i princip göra vad som helst för att bli av med smärtan. Efter några sömnlösa nätter försökte jag återigen ta en promenad med hunden men kom knappt runt husknuten innan jag kände att benen inte bar mig framåt, och varje gång hunden stannade eller ryckte till smärtade det otroligt i ryggen. En promenad som vanligtvis tar max 10 min tog nu ca 30 och ta sig runt och jag lade mig på golvet och grät av förtvivlan när jag kom hem.
Jag är van att kunna göra VAD jag vill, inte vad kroppen vill. Det kändes som kroppen t0g min frihet i från mig och jag låg där på golvet och svor av orättvisa. Det finns dom som rör sig mindre än mig, som inte tänker ett endaste dyft på att ta hand om sin kropp och dom kan minsann både stå och gå. Jag tillät mig själv att vara både arg och ledsen. Sen bytte jag mindset till tacksamhet.
Jag är tacksam för att min kropp faktiskt har stått ut med mig i alla dessa år som jag pressat den. Jag är tacksam för att det bara är ett ryggskott. Jag är tacksam med vetskapen att det går över, och jag är tacksam för att jag älskar och röra mig och fått tillåtelsen att göra det smärtfritt i 40 år.
Istället för att bli påmind om smärta vid varje rörelse ska ryggen få påminna mig om tacksamhet. Det är okej. Det kommer bli okej.
Om man letar kan man finna tacksamhet och acceptans även i situationer man inte gillar. Jag vill så klart inte ha ont i ryggen. Men anledningen till att det gör mig så otroligt upprörd handlar inte bara om smärtan utan mer för att jag inte känner mig handlingsfri. Jag gillar ett liv i rörelse och det är jag otroligt tacksam för. Situationen påminner mig om hur bra jag vanligtvis har det och det är jag också tacksam för. Vi kan alla väga våra olyckor och sorger på våg. De är olika tunga för var en av oss och gemensamt är att ingen av oss vill ha dem där, men den tanken kommer aldrig trolla bort dem.
Människor visar ofta motstånd när det kommer till tacksamhet och acceptans, en av anledningarna till det är för att det oftare är lättare att vara arg, sur och bitter. Det är lättare att tänka som du alltid gjort. Att går runt att svära för att livet inte blev riktigt som du tänkt dig. Men att hålla fast i dina gamla tankar, rädslor, agg eller ledsamhet kommer aldrig göra dig lycklig. Även om du inte trivs på den platsen, så är den bekväm, det är därför du stannar kvar där. Det krävs mer jobb från din sida att vända dina tankar, att leta efter ljus i mörkret. Det är så mycket svårare att uppskatta livet, när det går emot dig, än att svära åt det. Det är svårare att se de vackra, än det som går fel.
Men det går. Jag vill bara påminna dig om att det går. ♡
