I Torsdags avslutade jag min medicinering, pga biverkningar som jag efter noggrant övervägande kände att jag inte kunde leva med. Det var ett svårt beslut. För första gången i mitt liv skrämmer det mig, vetskapen om att ångesten kommer att komma tillbaka. Då kommer det inte längre vara frågan om ångesten kommer att finnas där, utan då är det mer en vetskap, att den finns där med mig, varje dag, varje minut.
Innan visste jag inte vad jag förlorade, jag har ju inte levt något annat liv än mitt eget och där har den ju ständigt varit närvarande. Men nu, nu vet jag. Nu vet jag hur det känns att vakna upp utan att ha haft ångesten som kudde, utan att bära med mig den som ett extra plagg runt min kropp.
Den klär mig inte längre. Jag vill inte ha den. Ändå kommer den tillbaka. Jag känner mig rädd, ledsen, arg. Varför, varför jag? Och vart finns lösningen? Jag ropar på hjälp men får bara ekot av min röst till svar. Tanken av att vara fastkedjad ihop med ångesten för resten av mitt liv skrämmer mig. Vilka förhoppningar skall jag bygga upp gällande min framtid när jag vet att jag kommer att få leva med fotboja och kapade vingar?