Jag har länge vetat att jag har ett stort behov av kontroll. Men oftast har jag tänkt att det varit hjälpsamt och är en av anledningarna till att mina ADHD symtom inte är särskilt synliga. Det händer inte så ofta att jag missar, tappar bort eller gör saker fel för att jag kontrollerar allt omkring mig HELA TIDEN (inklusive mitt eget beteende). Jag har inte analyserat anledningen till mitt kontrollbehov särskilt mycket utan mer tänkt att det är en strategi jag tagit till för att det varit nödvändig.
Men nu på senare tid har jag börjat reflektera mer över mitt ständiga behov och insett mer och mer att det endast är ett sätt för att hantera min ångest. Vet jag inte vad som väntar, eller om jag känner att jag inte har kontroll så upplever jag stark ångest. Idag uppstod tex två tillfällen där jag inte hade behövt att kontrollera, MEN jag var tvungen. Det ena var på jobbet, jag var själv i korridoren och skulle in till köket för att diska upp några grejer (mitt rum ligger precis intill). När jag står och diskar kommer en olustkänsla över mig, jag MÅSTE stänga och låsa dörren, ifall någon skulle komma in. (det fanns inga klienter i närheten och jag skulle märkt om någon var i korridoren). Men för att obehagskänslan skulle lämna mig och för att jag skulle kunna känna mig trygg så var jag tvungen att låsa dörren innan jag kunde fortsätta diska.
Det andra tillfället var i bilen hem. Jag hade pratat med min man i telefon och sedan lagt den bredvid mig på sätet. När jag hämtar upp min man flyttar jag telefonen eftersom han ska sätta sig på sätet. När vi kommer till dagis inser jag att jag inte vet vart min mobil är. Men helt logiskt förstår jag att telefonen är i bilen efter som jag själv inte har gått ur den, men jag är ändå tvungen att kontrollera för att kunna släppa tanken och minska min ångest. Självklart låg den i väskan, var annars??
Ja ni vet ju själva hur ofta man förelägger saker, lika ofta måste man leta upp dem, eller kontrollera att sakerna är där man vill att de ska vara (vilket de oftast inte är). Hela dygnet består av ett enda kontrollerande, inte konstigt att ångesten stegrade efter att jag fick barn, för vem kan kontrollera dem?
Ibland har jag fått höra ”om du bara kunde släppa loss någon gång, inte vara så himla präktigt”. Men det är ingen fasad jag håller upp för att vara bättre än någon annan. Det är inte ens mig du ser! Det är ångestens ansikte och mitt sätt att försöka hålla den under kontroll. Släpper jag kontrollen finns risken att ångesten tar över och börjar styra mig, istället för tvärtom.