En känsla ingen kan ta ifrån mig
Jag frågade min bror när han var 12 år vad ADHD betydde för honom. Han svarade att det betydde att han var dum i huvudet. Jag ställde samma fråga tio år senare och fick samma svar.
Innan jag själv fick diagnosen ADHD tyckte jag synd om honom. Jag trodde att det var själva diagnosen som gav honom den känslan, eller om de kunde ha berott på hur han hade blivit behandlad av skolan, samhället. I hans fall kan jag ju inte riktigt veta, men när jag utgår från mig själv har jag precis samma känsla, att jag är dum i huvudet. Den känslan har jag burit med mig redan innan jag fick diagnos och jag har inte blivit fel/illa behandlad från varken skola eller samhället.
Jag kan givetvis inte tala för alla människor med ADHD men om jag bara utgår från mig själv så handlar det om min egen känsla, den där att man inte riktigt förstår hela vägen fram, jag når liksom inte hela vägen ut. Jag har alltid klarat mig, ALLTID. Jag har aldrig varit sämre än någon annan, snarare tvärtom, ändå sitter den där, känslan. Känslan av att vara dum i huvudet, känslan av att det hela tiden finns något där som jag inte förstår. Något som jag har missat.
Istället för att spela över, eller agera ut har jag spelat med. Nickat, låtsats och ansträngt mig in i det längsta för att det inte ska märkas.
För några år sedan beställde jag hem mina journaler från BUP, där kunde jag läsa att jag var intelligentare än genomsnittet, japp du läste rätt. Intelligentare än genomsnittet. Jag vet inte hur många gånger jag läste den meningen, strök till och med över den med överstrykningspenna och läste den igen. Letade liksom efter ett fel någonstans, någon har ju uppenbarligen skrivit fel eller förstått fel, klantat till det helt enkelt. Den där meningen hjälpte mig inte, jag kände mig fortfarande som en bluff, en bluff som någon förr eller senare skulle avslöja.
Jag begärde ut mina journaler från ÖVM och även där gick det att läsa att jag hade en hög intelligens (stod visserligen också att vissa tester påvisade en exceptionellt låg begåvningsnivå, haha, men det relaterade dem till svårigheten att koncentrera sig). Men det spelar ingen roll vem som än säger det till mig, inte ens om självaste MENSA skulle komma och knacka på dörren. Ingen skulle kunna få mig att känna något annat.
Jag tror därför inte att det bara handlar om misslyckanden, för jag kan aldrig säga att jag riktigt misslyckats. Men jag har varit väl medveten om att jag fått kämpa mer än andra. Du mäter dig ständigt mot din omgivning och där såg jag väl skillnaden. Jag har alltid känt mig som en förklädd alien. Ingen ser på mig att jag är en utomjording, för jag fixar det. Jag kan göra precis allt det du kan, om inte mer. Men jag ser och känner att jag är annorlunda.
Jag har växt upp med den känslan och idag sitter den fast så starkt att ingen någonsin kan ta den i från mig. Idag vet jag visserligen att jag aldrig skulle ha jämfört mig med ”de vanliga”, idag vet jag att jag bär på superkrafter som ”de vanliga” inte äger. Jag har bara inte fått lära mig att använda dem eller hantera dem rätt för att någon högt beslutande människa trodde att vi alla skulle gå i samma led. Någon trodde att vi alla var byggda för att göra samma sak.