Vi hade en plan, jag och min ADHD. Men hur mycket jag än försöker att hålla mig till den där planen så är det något inom mig som styr och ständigt tar över. Något som gör att jag inte kan kontrollera min egen hjärna, styra min egna energi. I stället för att fokusera på det jag behöver och egentligen vill, så är tankarna ute på helt egna äventyr. Den startar igång nya projekt, går på nya stigar och letar efter andra vägar. -Håll dig på spåret ropar jag, men du är för långt fram för att höra mig.
Du letar alltid efter genvägar, eller platser som ser roligare ut. Jag går bakom, blir tröttare och tröttare för varje steg. -Stopp, stanna, vart är du på väg, vi hade ju en plan du och jag! Du springer för fort, titt som tätt tappar jag bort dig, när jag hinner ikapp försöker jag att få tag i dig, samla ihop er. Jag vill hålla dig fången, instängd. Med ett A under armen, D under andra och med H och D i nävarna, stretar jag på. Håller er hårt för att inte förlora greppet, igen.
Jag talar till er lågmält, tyst, nästan viskar. ” Jag orkar inte springa zickzack genom livet. Jag vill också stanna upp ibland, få känna mig lugn, trygg…” Du skrattar mig i ansikten, klappar mig på kinden och glider hastigt ur mitt grepp. Knogarna är vita, jag kramar dem än.
Jag orkar inte ropa längre. Jag följer dig som en hund. Då och då ropar du på mig. Lockrop, vill att jag ska skynda mig, springa snabbare. Men varje gång jag är framme vid din sida så drar du i väg igen.
Livet med dig är en ständig kurragömmalek. Jag vet aldrig vart jag har dig. Men jag vet att jag måste hitta dig, att vi ska vara tillsammans. Fungera tillsammans. Men hur mycket jag än försöker så tar du tar alltid över, det är alltid jag som får räkna.
Jag försöker ständigt dra upp dig på rätt spår. På den ”rätta vägen”, då du som oftast ränner i dikena. När jag tror att vi är tillsammans, att du är med mig, så talar jag ut i intet. När jag vänder mig om är du inte där. Jag blundar, räknar, och letar, igen…..