Inlägget innehåller annonslänk från Bokus
Medkänslans pris
Vi människor förstår inte bara varandras känslor, vi kan också känna dem. För vissa av oss sker detta på automatik. Vi känner in. Kanske för mycket.
Jag har tidigare pratat om min empati och att det är den som ibland ställer till det för mig, för den kommer med ett pris… Men istället för att ta min förmåga som negativ och sörja över den har jag valt att se den som positiv, som en förmåga alla andra faktiskt inte har, som något jag behöver värma om, ta hand om.
Att känna in andras känslor var tidigare en överlevnadsinstinkt
Vi behövde kunna läsa av andras reaktioner, vi var beroende av varandra och levde i en ”farlig värld”. Vi behövde tidigt kunna läsa av signaler av fara eller trygghet i en flock. Det som förr hörde till överlevnad kallar vi idag hyperkänslighet och i dagligt tal kan det klinga negativt som om vi vore ”känsliga själar” när det egentligen är tvärtom.
Men för att vi ska orka vårda andra måste vi vårda oss själva, det är ingen hemlighet utan tvärtom något de flesta känner till men kanske inte riktigt tar på allvar. Jag har många gånger undrat hur mitt jobb påverkar mig, och varför jag valt att arbeta med det jag gör när jag känner som jag känner. Som ett svar på min fråga kom Per Isdal med boken Medkänslans pris och där fanns svaren jag sökte.
Medkänslans pris
För det är inte bara så att vi vårdare vårdar för att vi vill hjälpa andra, nej vi gör det också får vår egen skull. Kärnan i att vårda är empati, och när vi inte får utlopp för den lider vi menar Isdal vilket jag tror att det absolut kan ligga en sanning i. Många arbeten, oavsett om du är läkare eller socialsekreterare så har ditt jobb förändrats, det har tagit tid från människor, till att jobba mer med papper och datorer och det påverkar självklart en människa som brinner för att vårda. Man får inte utlopp för sitt kall vilket kan leda till både vantrivsel och depression utan att personen själv är medveten om varför.
En annan vanligt sak vi vårdare kan drabbas av, men sällan pratar om är compassion fatigue. Compassion fatigue är konsekvensen av att blivit långvarigt exponerad för andras personers lidande och kan vara smittsamt. Jag tror vi alla någon gång mött en person i ett vårdande yrke och tänkt ”varför jobbar hen här, hen tycker ju verkligen inte om människor” . Men sanningen är egentligen att personen ”tyckt om för mycket” och nu inte orkar mer…
Det finns hälsorisker i vårt arbete vi inte pratar om!
Alla ”behandlare” färgas och präglas på ett eller annat sätt av sitt arbete och det borde vi prata mer om. Att vi talar öppet om det är inte en svaghet utan proffessionalitet. Vi är vanliga sårbara och kännande människor -kanske till och med mer än andra eftersom vi valt det arbete vi gjort. Ändå pratas det inte om vår psykiska belastning och hur vi ska göra för att slippa bli sjuka av den.
Vi vårdare normaliserar vårt jobb fast att det inte är det minsta normalt.
Och det kan skada oss på längre sikt! För det är skillnad på att uppleva sorg och mörker varje dag, än då och då. För många vårdare är det en del av ens vardag att arbeta med deprimerade, självmordsbenägna människor. På mitt jobb snackar vi våld och kriminalitet över en macka, som att det inte vore någonting, för det är det inte, i vår vardag.
Men som Per Isdal säger det där dagliga blir som vattendroppar på en sten och nöter ut oss utan att vi är medvetna. Att möta elände varje dag blir till slut en tung belastning!
Du är inte mer än (en kännande) människa
Isdal berättar själv om hur han tog med mig arbetet hem och kände mig som en svag psykolog, han hade ingen aning om hans kollegor gjorde likadant. För det är ju inget man pratar om. Vissa personer eller händelser bär vi med oss hem varken vi vill eller inte. Det spelar ingen roll hur länge vi jobbat i yrket -vi är människor.
Jag älskar det jag gör och tror aldrig att jag kommer att sluta jobba med människor, därför känner jag att det är extra viktigt för mig att vara uppmärksam och medveten! Jag kände igen mig i så mycket Isdal berättade i boken och det kan helt klart vara den bästa och den viktigaste bok jag läst i år.
Denna bok är ett måste för studenter, chefer och medarbetare inom socialt arbete.
Min önskan är att vi öppet och aktivt jobbar med att ta hand om oss själv på vår arbetsplats och Isdal kommer med flera goda förslag i sin bok. Och som student tror jag boken gör dig mer uppmärksam och mindre blåögd.
Ditt ansvar att ta hand om dig själv
På din arbetsplats har arbetsgivaren självklart ett ansvar, men det största ansvaret ligger ändå i ditt eget knä. Du måste själv reflektera och studera hur arbetet påverkar dig och ditt liv. Vi bör därför regelbundet stanna upp och fråga oss själva hur arbetet påverkar oss och förändrar oss, men också fråga dig själv om det är priset du vill betala för att hjälpa andra?
Jag fick verkligen en aha upplevelse när Isdal berättade att han förändrat både film- och musiksmak. Han förklarar det med att vårt nervsystem i ett psykiskt belastat arbete strävar efter enkelhet. Vi orkar inte på vår fritid med stora förändringar eller sådant som kräver mycket koncentration. Han själv, liksom jag väljer hellre en romantisk komedi än en thriller. Men när man tänker närmare på det är valet självklart. Det andra läser i tidningen är vår vardag. Jag orkar inte med mer våld och kriminalitet på min fritid.
Bemästringssymtom isdal nämner:
- Strävan efter det enkla lätta som lugnar
- Koncentrationssvårigheter
- Undvikande
- Begränsning av stimuli, socialt tillbakadragande
Jobbar du inom socialt arbete är jag säker på att du upplevt något av ovanstående. Som vårdare är det naturligt att ibland tvivla och ge upp hopp om att man någonsin ska kunna hjälpa. Ibland orkar du inte, vill undvika dina klienter och det är faktiskt en helt naturlig känsla vi borde prata mer om. Istället för att byta jobb och tro att lösningen ligger någon annanstans, så ligger den i dig. Du kanske tillfälligt drabbats av empatitrötthet och behöver vila upp dig, inte byta arbetsplats.
Emapti är det viktigaste vi som ”vårdare” har, därför är det så viktigt att ta hand om den. En vanlig reaktion när man varje dag lyssnar på lidande blir tillslut ett eget lidande….