Psykisk ohälsa

Jag har länge vetat att jag har ett stort behov av kontroll. Men oftast har jag tänkt att det varit hjälpsamt och är en av anledningarna till att mina ADHD symtom inte är särskilt synliga. Det händer inte så ofta att jag missar, tappar bort eller gör saker fel för att jag kontrollerar allt omkring mig HELA TIDEN (inklusive mitt eget beteende). Jag har inte analyserat anledningen till mitt kontrollbehov särskilt mycket utan mer tänkt att det är en strategi jag tagit till för att det varit nödvändig.

Men nu på senare tid har jag börjat reflektera mer över mitt ständiga behov och insett mer och mer att det endast är ett sätt för att hantera min ångest. Vet jag inte vad som väntar, eller om jag känner att jag inte har kontroll så upplever jag stark ångest. Idag uppstod tex två tillfällen där jag inte hade behövt att kontrollera, MEN jag var tvungen. Det ena var på jobbet, jag var själv i korridoren och skulle in till köket för att diska upp några grejer (mitt rum ligger precis intill). När jag står och diskar kommer en olustkänsla över mig, jag MÅSTE stänga och låsa dörren, ifall någon skulle komma in. (det fanns inga klienter i närheten och jag skulle märkt om någon var i korridoren). Men för att obehagskänslan skulle lämna mig och för att jag skulle kunna känna mig trygg så var jag tvungen att låsa dörren innan jag kunde fortsätta diska.

Det andra tillfället var i bilen hem. Jag hade pratat med min man i telefon och sedan lagt den bredvid mig på sätet. När jag hämtar upp min man flyttar jag telefonen eftersom han ska sätta sig på sätet. När vi kommer till dagis inser jag att jag inte vet vart min mobil är. Men helt logiskt förstår jag att telefonen är i bilen efter som jag själv inte har gått ur den, men jag är ändå tvungen att kontrollera för att kunna släppa tanken och minska min ångest. Självklart låg den i väskan, var annars??

Ja ni vet ju själva hur ofta man förelägger saker, lika ofta måste man leta upp dem, eller kontrollera att sakerna är där man vill att de ska vara (vilket de oftast inte är). Hela dygnet består av ett enda kontrollerande, inte konstigt att ångesten stegrade efter att jag fick barn, för vem kan kontrollera dem?

Ibland har jag fått höra ”om du bara kunde släppa loss någon gång, inte vara så himla präktigt”. Men det är ingen fasad jag håller upp för att vara bättre än någon annan. Det är inte ens mig du ser! Det är ångestens ansikte och mitt sätt att försöka hålla den under kontroll. Släpper jag kontrollen finns risken att ångesten tar över och börjar styra mig, istället för tvärtom.

Nu är det verkligen nedräkning och nedvarvning, 4 arbetsdagar kvar innan två veckors semester! Jag tycker verkligen om mitt jobb, men ibland är det skönt med en paus och bara arbeta med allt som ska göras i företaget. Försöka jobba ikapp liksom, just nu ligger jag efter med såååå mycket. Har inte ens hunnit skicka ut pressmeddelanden eller marknadsföra den senaste boken. Nej utan jag gick direkt på föreläsningsbiten istället. Varför stanna kvar i ett projekt när det är färdigt liksom?

Självklart har jag satt upp en massa mål som ska hinnas med under dessa två ”lediga” veckor, och förmodligen kommer jag bli besviken och stressad för att jag känner att jag inte hinner med dem.

Hur mycket jag än försöker så får jag alltid för många punkter på min lista, och skulle det hända att jag hann med varje punkt så tro inte att jag skulle sätta mig ner och vila och njuta av att blivit klar. Nej då är det direkt iväg till nästa projekt, sätta upp nya mål. Jag tillverkar själv så täta projekt så att jag inte får andrum där emellan. Så jäkla dumt!

Så under kommande två veckor skall jag:

• göra färdigt min intervjumall
• vila
• skriva färdigt två föreläsningar
• pausa
• färdigställa mitt och Marias marknadsföringsmaterial
• varva ner
• läsa X antal böcker
• koppla av
• träna (varje dag)
• återhämta mig
• bygga upp ett nytt strukturerat och välordnat kontor
• samla kraft
• pussas och kramas med barnen
• finna ro
• mysa med hundarna

Resten av tiden tänker jag ägna åt min man (om inte någon ny spännande idé dyker upp).

Många jag pratar med har ”kämpat” för att få en ADHD diagnos, eller beskriver att de kände en lättnad av att få diagnosen. Att de äntligen fått ett svar….

Jag kände mig varken glad eller lättad.  Jag kände mig bara ledsen, så jävla ledsen!

Jag har inte ifrågasatt diagnosen i sig, men jag har verkligen ifrågasatt om jag ska ha denna diagnos. Tänkt att det måste gjort något fel,  att de där jäkla testerna inte stämmer. Vem fan trycker inte x antal gånger för mycket vid det där datortestet till exempel.

-man kunde se vi detta testet att du gjorde fler fel än genomsnittet.

-ja, men alla måste göra fel här!

-ja, men du gjorde fler fel än genomsnittet vilket tyder på svårigheten att kontrollera impulser.

-nej det tror jag inte! Här måste ju vem som helst haft svårigheter!!!!

-ja, men du påvisar STÖRRE svårigheter!!!

Och alla de där testerna som påvisar koncentrationssvårigheter, vem fasen tycker inte att de är urtråkiga och får svårigheter och koncentrerar sig här och där?!?

Nej, jag känner mig fan inte lättad, jag känner mig förbannad!!! Jag har funnits i psykiatrins journaler sedan 1993, och nu, NU säger de till mig att jag har en diagnos och att jag behöver medicin. NU!?! Du erbjuder ett svar på mitt lidande men det är fan 20 år sedan jag egentligen behövde det svaret, hjälpen.

Det gör ont att veta att skyddet runt om oss inte håller, att de som skulle hjälpa bara skrev in det i sin dator och sedan stod och såg på….

Jag blir arg, besviken. Vem fan är du till att komma och säga att jag har svårigheter när jag har tagit mig ur de största själv, att erbjuda hjälp när det är ”försent”. När jag själv har fått leta efter strategier bara för att få min vardag att fungera normalt. Vart var du när jag behövde dig?

I mina journaler fick jag reda på att jag har lidit av en depression. Det är det aldrig någon som har sagt till mig. Varför? Är inte jag den förste som har rätt att veta? Vad gör uppgifterna för nytta i din dator när hjälpen  inte når ut till mig?

Du får fan inget tack av mig, du får fan ingen förlåtelse. Det du erbjuder mig nu är ingen hjälp, det läker inga sår och suddar inte ut några minnen.

Jag tänker på den där lilla tjejen som under alla skolår gick med en sådan stor ångestklump i magen att hon knappt kunde andas. Jag tänker på tonåringen som skar sig i armarna och stoppade fingrarna i halsen, hon som under hela sin uppväxt jagades av ångesten. Vem såg henne? Vem hjälpte henne? Be henne om ursäkt! Säg förlåt till det där lilla barnet! Kom fan inte till mig och säg till mig vad jag behöver eller vad jag ska göra. DU bär uppenbarligen inte på den lösningen.

För mig har det varit en jäkla smäll att falla genom skyddsnätet som ska finnas runt om oss. Jag ropade efter hjälp för att återigen kunna resa mig upp. Du kom, borstade av mig dammet och sa:” Ojdå, du är nog en sådan person vi borde ha fångat upp. Vi missade dig. Vi tog dig inte på allvar, fast att du sedan 13 års ålder ropat på hjälp.”

Du förväntar dig att jag ska känna mig lättad, att jag själv ska lägga mig i det där skyddsnätet och låta det vagga mig till ro. Men jag kommer inte att komma frivilligt, kommer jag så gör jag det motvillig. Jag är fortfarande öm från fallet, och rädd. Rädd för att ramla igen. Nu är din uppgift att fånga in mig, du vet det, jag vet det. Ändå låter du mig gå.

Återigen gör du mig besviken.

Nu har jag fått bekräftat från mitt handledare att jag kan gå vidare med min uppsats. Så nu är det snart dags för intervjuer. Jag söker därför personer med ADHD som varit dömda till en kriminalvårdspåföljd. Om de bor i eller i närheten av Vänersborg är det en fördel, annars kan jag förmodligen också köra intervjun via telefon. Personen skall ha en diagnostiserad ADHD problematik.

Är du intresserad av intervjun så kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Det känns omöjligt att förklara, och hur mycket jag än försöker så får jag oftast bara folk till att skratta. Det låter roligt, kreativt och spännande. Ja det är ju sån min hjärna är, den har liksom inga begränsningar. Den lever sitt egna lilla liv.

Igår morse satt jag och åt hotellfrukost och tänkte på hur dåligt de marknadsförde sina egna produkter. Min hjärna började spinna vidare på hur hotellet skulle kunna bli bättre och tjäna mer.

”Om de ställer fram sina egna teér främst så att folk dricker dem först och sedan också informerar dem att de är till försäljning genom en skylt, så skulle iallafall jag köpt med mig en påse hem om jag gillade téet. På teförpackningen skulle adressen stå till deras webbshop så att man lätt kunde beställa hem teét igen. Samma skulle man kunna göra med sin hemmagjorda myssli, osv, osv……”

Jag satt säkert i 30 min och kom på en massa företagsideér som inte är mig till någon nytta alls. Totalt slöseri med tid och energi. Och min hjärna är sådan HELA TIDEN. Vart jag än kommer så börjar den fokusera på vad man skulle kunna göra annorlunda, vad kan man göra bättre. Det är ju visserligen jättebra om det gynnar en själv men för mig blir det ett sådant både slöseri på tid, men också en av anledningarna till att jag aldrig kan vila. Hjärnan tillåter mig liksom inte.

Mitt huvud är som en kastrull med popcorn som aldrig slutar att poppa, där oljan tar slut och där det alltid bränner fast i botten. En stor del av mitt arbete går åt till att skrubba den där kastrullen, och sedan börja om från början igen.

Det har pågått i några år nu, kastrullen börjar bli repig och allt bränner lättare och hårdare fast, samtidigt som tillgången till olja minskar. Antingen måste jag få tillgång till mer olja eller lära mig att ta av kastrullen innan de bränner fast.

Det låter så enkelt men är så svårt. Det är omöjligt att i en vardag med alla måsten hinna skaffa sig tillräckligt med olja, och funktionhindret du bär på innebär att du aldrig får kastrullen av plattan i tid.

Jag skulle behöva någon som hela tiden checkade av min bränsletillgång och som lyfte av locket så att idéerna fick poppa ur kastrullen. Men istället lägger du locket på, gömmer undan oljan och sätter plattan i bott.

Jag vill lära mig, men har inte förmågan. Du vill hjälpa men har inte kunskapen….

Det ryker, luktar bränt. Jag inser när brandlarmet går att jag har gjort det igen. Du sätter på fläkten och drar ur batterierna, som om det skulle hjälpa.

• När du talar till mig, var konkret. Säg vad du tycker och tänker, det du egentligen menar. Jag förstår inte alltid det du säger ”mellan raderna”, eller det som är inbyggt eller underförstått.
• När jag frågar en fråga så ber jag om ett svar. Jag vill ha svaret. Inte en lång historia. Det får mig att tappa fokus och inte förstå någonting.
• Ge mig inte flera arbetsuppgifter på en gång. Jag tappar bort mig, gör allt på en gång, eller glömmer bort allihop då jag ska försöka hålla allt i minnet samtidigt. Låt mig göra EN sak i taget.
• När jag har något att säga/berätta vill jag gärna göra det med en gång, det faller annars så snabbt ur minnet och jag hittar det inte igen.
• Låt mig ta pauser. Jag gör det inte för att jag vill utan för att jag måste. Detta för att sedan kunna arbeta effektivare.
• Jag vill ha klara regler och en tydlig struktur. Annars så målar jag lätt utanför ramarna.
• Låt mig få utlopp för all energi och kreativitet, om den stängs in blir jag svagare, förminskas och tappar bort mig själv.
• Sätt upp ett tydligt och högt staket och låt mig få springa fritt inom gränserna.
• Om du vill vara min vän, få mitt förtroende. Så räds inte min framfart. Kom inte för nära för då flyr jag, men inte heller för långt ifrån för då når jag dig inte. Låt mig hålla i taktpinnen och stanna kvar fast att jag säger åt dig att gå.

Idag fick jag ett liv i mina händer, ett liv jag inte själv valt att bära. Ett ansvar tyngre än vad som är mänskligt att lyfta. Jag hör ångest, sorg och smärta. Du kastar det i min famn. Hur mycket jag än vill är det för tungt för att jag skulle kunna kasta det tillbaka.

Du tror mig förmodligen inte men maktlösheten gör mig ont, ditt liv är för tungt för mig att bära. Om jag på något vis kunde så skulle jag välja att hjälpa dig, alla gånger. Jag ser din smärta, jag känner den. MEN den är inte MIN. Du vet, jag vet det. Ändå kastar du över den, ändå tar jag emot den.

Jag sitter, med ditt liv i mitt knä. Vågar knappt röra mig. Rädd för att tappa greppet, att skörheten spricker och faller som sand genom mina händer. Jag stelnar till och du känner av min rädsla. Den får dig att växa, bli starkare. Jag vrider mig åt ena sidan, och åt andra, men kommer inte ur ditt grepp.

Jag sitter fast, rädd att förlora mig själv i din sörja. Plötsligt släpper du taget, jag kan andas igen. Känner hur luften strömmar ner i mina lungor.  Hör hur luften fyller dina. Långsamt och försiktigt plockar du bit för bit ur mitt knä. Lättnaden faller över mig. Jag lägger på luren med insikten om hur snabbt allt kan vända. Ena sekunden vill du leva, andra vill du dö.

Idag valde du livet. Det hoppas jag att du gör i morgon igen.

Det finns inga påtryckningar utifrån, INGA. Det är hela tiden min egen hjärna som jagar mig tills jag faller, tills jag inte orkar springa mer. Det hade känts lättare om hotet kom utifrån och jag hade kunnat skrika stopp, sagt nej eller flytt undan. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte fly från mig själv. Jag är jagad, inifrån, och springer runt i cirklar. Även om JAG försöker vila, så är det någonting där inne som kommer fram med piskan, tills jag återigen springer. Jag är fast i ett hamsterhjul, men hjulet fortsätter att snurra även om jag stannar. Det är nästan som att något när man fallit omkull istället för att stanna drar upp farten. Och det enda du kan göra är att resa dig upp igen, igen och igen. Trots att du har blåsor på varje tass måste du fortsätta springa, öka farten. Det spelar inte någon roll om jag vill vila eller om du ber mig att stanna, för det är ändå inte jag som styr, det är inte jag som bestämmer.

Hjulet snurrar på i sin egen fart, har sitt egna liv….som varken du eller jag kan styra över.