Jag har haft två liv. Ett med medicin och ett utan. De ligger med milsavstånd från varandra, men du märker knappt någon skillnad. För mig känns det som om någon släckte ljuset, det blev svart, mörkt. Hela livet fick nu en nyans av grått.
Jag måste hela tiden hålla mina händer utsträckta framför mig och se vart jag sätter mina fötter, för att inte falla. Jag har svårt att se de bra i prestationerna jag lämnar bakom mig, och svårt att se något ljust i det jag har framför mig när allt badar i ett mörker.
Det var verkligen som att trycka på en knapp. Nu är livet av, förut var det på. Och nu när allt är så där svart så har man återigen svårt att hitta lyset, svårt att ens finna kraft för att vilja lösa problemet. Du liksom vadar fram i ditt mörker, ett steg i taget.
Men nu är det något inom mig som skaver. Jag har sett ljuset, det finns där. Jag kan till och med komma ihåg dess värme. Jag trivs inte längre i skuggan. Jag vill inte leva i olika nyanser av grått. Livet är tomt på färger! När de väl dyker upp så njuter jag inte längre av dem då de sticker mig i ögonen. Jag blir ljusskygg och flyr om det så bara dyker upp en liten springa.
Jag sätter mig i ett mörkt hörn där jag kan vara trygg. Jag drömmer, längtar och hoppas. Att du hittar mig, att du kommer med ficklampa och bär ut mig i ljuset igen.